Idag skulle du ha fyllt 43år om det här livet hade varit rättvist. Jag vill tro att du är en på bättre plats, att ditt liv på jorden blev kortare än de flestas liv för att du hade ett större hjärta än de flesta av oss. För att du förtjänade att komma till ett ställe där du är lycklig. Där vänner inte sviker, där moral har betydelse. Jag lägger här nedan ut de texter som du skrev innan du lämnade oss, de texter som jag vet att du var stolt över. Jag tänker på dig varje dag, på ditt orättvisa öde men jag vill ändå tro och hoppas att du är lycklig där du nu är för det förtjänar du mer än någon av oss.

Skrivet av Tobias Johansson ”Diamantletaren”

Ett av mina 500 återfall

Jag har två huvuddroger, den jag brukar mest är hasch. Den andra är kokain som jag tar ett par gånger i månaden. Jag har använt dem i ungefär 20 år och är 37 år gammal. På vardagarna röker jag hasch och på helgerna tar jag kokain. Det brukar bli ungefär varannan helg jag tar koks, och när jag har kört ett race så brukar jag inte vilja se skiten mer, och då lovar jag mej själv att aldrig ta mer. Men när det har gått nån vecka eller två så kommer suget, det är helg, och jag börjar bli rastlös. Jag trött på att röka hasch dagarna i ända. Men jag gör det för att dämpa den rastlöshet som jag har levt med så länge jag kan minnas, så efter en eller två veckors rökande är jag trött på det och tänker att en gång till kan ju inte skada.

Det kanske verkar konstigt, så nu ska jag berätta hur det går till när jag trillar dit igen och påbörjar ett tre dagars race. Det är kul i ungefär 6-7 timmar som följs av 72 timmar av ångest och självförakt. Det är inget jag önskar min värsta fiende, det har sett likadant ut i 20 år, det börjar bara på lite olika sätt. Mitt senaste återfall började på skärtorsdagen.

Jag hade varit med om en väldigt omskakande, potentiellt jävligt våldsam, grej under dagen. som tur var slutade lyckligt, så adrenalinet var på topp. Jag var fortfarande stressad över faran, men glad och lättad över att det hade gått så bra som det gjorde. Jag tyckte att jag behövde en lina och en öl. Sagt och gjort så gick jag in på en restaurang, beställde en öl och satte mej vid ett bord och tog några klunkar och kollade mej omkring om jag kunde gå in på toaletten och dra mitt koks i lugn och ro utan att väcka uppmärksamhet. Allt var lugnt så jag gick in och la upp ett par lagom stora linor med hjälp av mitt bankkort. Jag rullade ihop en sedel och sög i mej dom efter varandra.

Sen stoppade jag ner kort, sedel och

påsen med kokset i fickan. Efter det satte jag på kranen för att tvätta händerna, jag tänker att jag ska ha rena händer nu när det är Corona, viktigt att tänka på när man håller på att knarka ihjäl sej.

Jag sköljer av händerna med tvål och vatten, jag känner det efterlängtande kända välbehaget som sprider sej i kroppen och tittar mej i spegeln. Jag ser mej själv i ögonen och undrar på hur länge skiten ska hålla på den här gången.

Jag har redan tappat kontrollen. Men jag försöker tränga undan dom känslorna och njuta av det sköna ruset så länge det varar. Jag försöker intala mej själv att jag inte dra i mig så mycket kokain, för att jag ska kunna somna nån gång på natten med hjälp av sömntabletter. Om jag kan hitta nån som har det.

Jag går ut från toaletten, fortsätter dricka min öl och beställer ett par till som jag häller i mig innan jag lämnar restaurangen. Jag går förbi systembolaget för att köpa ett gäng öl, pulsen slår hårt av kokset samtidigt som alkoholen hjälper till att hålla pulsen nere på mej. Det är en balansgång mellan uppåt och neråt och jag gör allt jag kan för att hålla mig kvar i mitten. Jag går hem till lägenheten, sätter mej, tar det lugnt och lyssnar på musik. Jag vill vara själv den här torsdagen efter allt som hänt under veckan, annars är jag med vänner jämnt, just ikväll vill jag vara själv. Jag fortsätter dra linor, dricka öl och lyssna på musik, ringer nån vän som jag sitter och babblar nån timme. Timmarna går och morgonen börjar närma sej. Klockan har blivit 5, jag undrar som vanligt vart kvällen tog vägen. Jag vill sova men känner att det är omöjligt efter allt kokain jag har dragit i mej, jag lyckades inte få tag på nåt att sova på. Dekadansen har bara börjat och kommer plåga mej i 48 timmar till.

Klockan tickar, nu är det bara fortsätta dra mer kokain och dricka mer.

Ölen börjar ta slut, klockan är vid

8-9- tiden på morgonen, och jag behöver ändå köpa mer cigg för dom är snart slut. När dom grejerna, eller mitt koks tar slut börjar allt närma sej en katastrof, om jag inte får tag på nytt vill säga. Har jag väl börjat fungerar jag inte utan. Då kan jag bara lägga mej ner på soffan, orkar inte göra nånting den dagen och känner bara en jobbig ångest eftersom serotoninet (belöningsämnena) är helt urmjölkat. Jag måste alltså handla mer öl och cigaretter. Jag inte ätit på ett dygn utan endast gett min kropp gift i form av alkohol, kokain och nikotin. Jag måste försöka orka med denna dagen och framkalla energi som jag inte har. Jag äter inte, jag kan inte, så det blir ännu svårare att få ens 10 procent av den känslan jag fick när jag drog första linan 15 timmar tidigare.

Mitt beroende och min reptilhjärna säger till mej att fortsätta nu, för det blir för jobbigt att ligga på soffan med ångest hela dagen. Jag går mot systemet och hoppas på att inte möta nån jag känner på vägen dit. Jag

är torr i munnen och har gått från en social trevlig kille 15 timmar innan, till ett vandrande lik som bara har en sak i tankarna. Jag måste köpa öl så jag bokstavligt talat överlever dagen. När jag kommer fram till systemet är det stängt, för jag, mitt pucko, har i dimman givetvis glömt bort att det är långfredag. Jag går direkt till krogen där allt började dagen innan. Jag beställer in en öl, och en shot. Nu har det gått för lång tid, så nu måste jag ha något starkt som biter så jag känner av alkoholen.

För er som aldrig varit i det här tillståndet, kan jag säga att i det här läget kan jag dricka i princip hur mycket som helst utan att bli full. Jag är ingen expert på hur kroppen fungerar, men det är svårt att bli full när jag tagit kokain och inte har sovit eller ätit nåt. Jag har dragit i mej flera gram koka vid det här laget, som också slutat fungera som det ska på grund av sömnbrist och näringsbrist, precis som med alkoholen.

Jag sitter kvar ett par timmar och fortsätter dricka spelar lite Jack Vegas emellanåt för att minska rastlösheten och ångesten. Jag tänker för mej själv att jag i alla fall aldrig blivit beroende av spel. Det är konstigt tänker jag, för trots att jag är en människa som lider av flera beroenden och dessutom gillar att spela, har jag alltid lyckats kontrollera just spelandet.

Efter ett spelandet går jag hem igen. Jag skaffar smuggelöl och köper cigg på vägen så jag slipper gå ut mer den dagen. Jag är helt dränerad på energi, så jag försöker äta en banan jag köpte på Coop, men håller på att spy upp den. Jag fortsätter dricka öl och röka cigg hemma för att komma i balans igen samtidigt som jag lyssnar på musik. Kvällen innan spelade jag sönder varenda låt jag tyckte var bra, så jag orkar knappt lyssna på skiten mer. Jag skulle vilja ha nån att prata med men orkar egentligen inte. Under tiden som jag börjar må sämre och sämre börjar jag undra om jag kommer att kunna sova i natt. Jag hoppas jag kommer kunna sova tänker jag, men det är finns en stor risk att det inte kommer att gå. Jag dricker så mycket öl jag orkar för att försöka bli tillräckligt full för att somna.

Jag slutar dra koks så det inte ska

rubba min sömn.

Vid 22-tiden på kvällen somnar jag av alkoholen till slut. Fan, tänker jag strax innan jag somnar, fan, bara jag är någorlunda återställd imorgon när det är påskafton för då ska jag ju till syrran. Jag ska träffa några av mina älskade syskonbarn. Jag älskar dem så mycket. Jag har inga egna barn, vilket ni som läser detta nog förstår är tur, med tanke på hur jag lever.

Jag vaknar med ett ryck mitt i natten, kollar på klockan och ser att hon är 02.30 och jag är klarvaken.

Alkoholen har gått ur kroppen i den dos som behövs för att jag ska sova, men resterna av kokainet ligger kvar i blodet och gör omöjligt att somna om. Där ligger jag mitt i natten, i kemisk obalans, ensam med mina egna tankar. Jag har telefonen i sängen för att fördriva tiden och timmarna går. Varje gång jag går upp på toaletten och ser mej själv i spegeln så känner jag bara ångest och självförakt. Varför gör jag det här mot mej själv? Vid lunch ska jag vara hos syrran och försöka hålla skenet uppe inför hela familjen.

Innan lunch hämtar en släkting upp mig. Jag börjar bli hungrig som fan nu, men den riktiga aptiten som jag får ungefär tre dagar efter första linan har inte kickat igång ännu.

Min mage är tom och skriker ändå

efter mat, och idag ska vi äta påskmiddag lagad av syrran och morsan. De gör den godaste maten jag vet, så jag längtar efter det i alla fall. Mötet med familjen i detta tillståndet får jag förbereda mej noggrant för, vill inte bete mej konstigt på nåt sätt, utan vill verka som vanligt även om dom givetvis vet vad jag håller på med. Men jag vill ändå inte köra upp det i ansiktet på dem. Dessutom vet de att jag väntar på samtal från soc om behandlingen jag har sökt, så ingen tjatar på mej. Men har ändå ångest för att jag har lyckats dra igång ett kokain-race precis innan påsk, trots jag lovade morsan att försöka ta det lugnt åtminstone påskhelgen. Det gick ju lika bra som vanligt, tänker jag för mej själv.

Vi kommer hem till syrran. Jag har duschat och fixat frillan och solat solarium innan för att se fräsch ut, men känner mej ändå sliten. När jag ringer på dörren och hör hur hunden börjar skälla, och barnen som skriker mitt namn av glädje när de ser mig blir jag alldeles varm. Det är så jävla kul att se de små liven.

Men jag skäms, för att jag inte är en stabil morbror som kommer dit. Det är en trasig pundare de möter.

Jag försöker göra det bästa av situationen och leker med barnen och känner att ångesten släppa en aning.

Min syster som känner igen skicket jag befinner mig i ger mej ett glas vin. Jag dricker lite men känner bara en avsmak för alkohol efter senaste dygnens alkoholintag, men dricker ändå lite för att hålla nerverna i schack. Efter en stund äter vi middag tillsammans och jag vräker i mej maten och får matkoma direkt.

Jag vill bara hem orkar inte barnens gap och skrik längre, trots jag älskar dom. Irritationen blandas med dåligt samvete och jag säger att jag är trött och förklarar för min syster och mamma att jag har varit på grejerna igen och orkar inte va social längre, så jag sticker hem.

Vänner ringer och frågar om jag vill

komma och fira påsk med dom, och trots att jag inte har någon lust alls går jag till en vän och sitter där några timmar innan jag inser att jag måste hem och sova.

Jag vaknar upp på söndagen och känner att jag börjar bli mänsklig igen.

Jag lovar mig själv att aldrig mer

göra så här mot mig själv och de människor jag älskar. Men eftersom jag gjort så här ungefär 2 gånger i månaden i ungefär 20 år så inser jag att det här är någonstans runt femhundrade gången jag kommer att bryta det löftet. Min vilja betyder ingenting efter jag dragit första linan kokain. Min enda förhoppning om att räddas ur det hör är att få behandling. Annars kommer jag att dö i förtid, drabbas av en stroke, eller något annat i sviterna av mitt missbruk. Det som började för så många år sedan som ett oskyldigt festknarkande.

Skrivet av Tobias Johansson ”Diamantletaren”

Att sluta med droger är som när man levt i en destruktiv relation med någon och den precis har tagit slut.

Du känner dig dumpad även om du inte alltid är det. Du har alternativet att ringa henne, och och då kommer hon tillbaka till dig. Fast du vet också att det bara kommer sluta i en dålig relation igen. Vad som händer om du låter bli att ringa har du ingen aning om, skrämmande nog.

Men ringer du henne kan det

hjälpa dig att inte tappa livsgnistan totalt. Fast du vet att du ska låta bli relationer som inte är bra!

Så jag lyfter luren, för jag vill inte tappa hoppet om att få tillbaka de där stunderna då livet kändes lättare, som jag hade tillsammans med henne. Och jag vill inte släppa drömmarna om det vi kunde haft tillsammans.

Jag berättade det för min kontakt på öppenvården när hon frågade om det verkligen var så svårt att sluta.

Min huvuddrog räknas ju inte som någon av de tyngre. Men jag är rädd för hur det ska kännas utan. Det var hon som fick mig att bestämma mig för att försöka gå på behandling också. Jag har alltid varit emot det, och inbillat mig att jag ska lyckas sluta på egen hand. Jag hade tur som hittade en sån människa. Jag har pratat så många gånger med människor från olika myndigheter, och dömt ut varenda typ. Det har inte gett mig ett skit att prata med dem. Och sen kommer den här kvinnan. Den stora skillnaden är att det kändes som om hon brydde sig på riktigt, och ändå var så professionell.

Och till skillnad från många

andra i behandlingsbranchen pratar hon inte hela tiden. Jag vet inte, kanske har en del av de andra egna diagnoser de behöver hjälp med. Men det är svårt att få förtroende för någon som använder tiden till sitt eget pratande när det är jag som ska få hjälp. Hennes omtanke kommer från hjärtat, och hon respekterar mig. Såna myndighetskärringar träffar man inte så ofta.

Jag måste bort från gatan ett tag för att kunna bygga upp mig själv. Jag behöver vara stark för att bli drogfri. När jag var 24 år gick jag in i ett 12-stegsprogam under ett fängelsestraff på över tre år. Jag var trött på drogerna redan då. Men det är ingenting mot vad jag är nu, 13 år senare. Jag kan inte känna mig mer klar med skiten än vad jag gör nu. Jag ska ge det en till chans, för jag tänker att jag är mer mottaglig nu när jag är äldre. Jag skulle också vilja kolla om jag har någon diagnos. En del av min rastlöshet verkar kunna bero på omedicinerad ADHD. Och jag tror att jag kanske har ptsd också efter allt skit jag har varit med om. Jag är stressad dygnet runt, och blir rastlös direkt. Och det kan ju inte tolvstegsprogrammet göra något åt. Har jag ptsd vill jag verkligen ha hjälp, för den här känslan jag har i kroppen hela tiden vill jag bli av med.

Många som har drogproblem vägrar erkänna sitt beroende. Jag vet också att många av dem inte mår bra av sitt drogande. De vägrar ändå att erkänna för sig själv och andra att de har problem. Jag förstår inte hur fan man är funtad då? Det är skrämmande. Mitt liv kraschar oftast inte.

Jag ligger inte med en spruta i

armen i rännstenen, och behöver inte stjäla för att få pengar till droger. Men jag har rökt braj varje dag sedan 2002 och snortat koks och tjack ungefär varannan vecka. Och då går det flera dagar innan jag är i skick att träffa min familj, eller vänner som inte knarkar. Jag vet att jag har allvarliga problem, eftersom det hela tiden återupprepar sig, trots hur det får mig att må. Jag känner många som lever precis som jag, och mår precis likadant. Och ändå vill de inte erkänna att det är ett problem. Det skrämmer mig. Jag är trots allt ändå glad att jag har den självinsikten och inte är helt ute och cyklar.

En av orsakerna till att folk inte vill prata om det eller erkänna är att det är tabu. Det är nåt fult och omoraliskt. Och dessutom är det olagligt att ta de droger vi är beroende av. Jag hatar att vara nojig över att snuten ska plocka in mig på pissprov. Har jag det i kroppen är det ju ett brott. Hade möjligheten att bli erbjuden vård istället för att bli klassad som kriminell, för något som faktiskt räknas som en sjukdom, så tror jag att fler hade kunnat prata om sitt missbruk och sina problem.

För nu är den enda jag kan prata

med andra trasiga pundare som inte har några vettiga råd att ge mig, utan ofta är lika desperata som jag.

Visst går det att få hjälp anonymt på öppenvården och så, men det jag menar är att vi inte är accepterade i samhället överlag, utan bara ses som kriminella och därmed automatiskt hamnar utanför. Det är inte så konstigt att många håller käften och biter ihop. För om du börjar prata om dig själv och personen du pratar med ser ut som om de sett ett spöke så tystnar du ju. Vi är missbrukare. Men vi är människor med känslor. Folk verkar inte förstå det. Ibland känns det som om folk tänker att den största tjänsten mot samhället är att ställa upp oss på en rad och avrätta oss för att vi är galna knarkare som enbart är ute efter att göra livet surt för vår omgivning.

I de stunderna, när det känns som om folk bara vill skjuta av mig, snuten jagar mig för att ta pissprov, och jag undrar var det är för fel på mig för att det skulle bli så här, då mår jag som sämst. Då är det så fruktansvärt lätt att och återuppta den relation där jag ändå vet vad jag har. Sen lever jag vidare, en joint i taget.

Skrivet av Linda/Dikko

Vi hade en praktikant på DIKKO, som kallades för Chubbe. Han skrev under alias ”Diamantletaren” som är en karaktär i boken ”Grundbulten” av Kennet Ahl.

Chubbes riktiga namn var Tobias Johansson. Han skrev nakna texter direkt från ett liv i aktivt missbruk och kriminalitet. Sista tiden har han, på eget initiativ, suttit på ett behandlingshem, för att ändra riktning i livet. Han var ren från alkohol och narkotika, och drömde om att starta en matvagn tillsammans med en kompis där de skulle servera riktig mat som människor blev glada av.

”Köttbullar vill vi servera, det är klockrent, har funderat på att ta morsans recept till det, hon gör dom godaste köttbullarna jag vet! sa Chubbe.”

Vi på DIKKO som lärt känna Chubbe kände honom som en glad person, som alltid tog sig tid att lyssna på andra, alltid hade en historia att berätta, och ständigt hade glimten i ögat. Han var snabb, såväl i tanken som till skratt.

Anledningen till att Chubbe sökte praktik hos oss beskrev han bra själv i ett samtal om vad han skulle vilja skriva om i DIKKO.

”Jag vill skriva om hur det är att som ärrad kriminell börja ett vanligt jobb, vilka prövningar man kommer utsättas för, få Svenssons att fatta hur vi funkar och vilka principer vi har och varför vi har svårt att platsa in, det skulle vara jävligt kul i utbildningssyfte.

Då kanske jag kan förklara varför jag hellre har praktik på en romsk tidning än att stå på en industri med massa jävla hycklare som står och snackar om thailändska kvinnor som handelsvaror som ska göra alla i den världen glada. Jag hatar den jävla mentaliteten och jag har hört mycket de sista10 åren på vanliga jobb. Jag tycker den kriminella världen på sätt och vis är ärligare. Vi står åtminstone för vad vi gör. Svenssons är dom största jävla hycklarna, det finns bra folk där också givetvis.

Men att bli så dömd av dem hela tiden blir så jobbigt.”

Chubbe fick uppskattande mail till DIKKO-redaktionen. Det han tyckte var roligast att få var det från en 74-årig man som skrev och hoppades att han skulle få hjälp att göra sin ADHD-utredning snart. Det kom i samband med att hans mamma sms:at hur stolt hon var över det han skrev och han solade sig, med all rätt, i glansen. Familjen var det som var allra viktigast för Chubbe, och mellan textförslag, korrekturläsningar och bollandet av idéer och sätt att skriva skickade han bilder på sin familj, och då framförallt på sina syskonbarn.

Chubbes texter har delats i sociala medier av flera av de största organisationerna som handlar om missbruk och psykisk ohälsa, journalister, föreläsare, behandlingshemsföreståndare, politiker och många andra.

Tidigt på morgonen den 15 juni 2022 hittades han död endast 38 år gammal. Det är en stor förlust för oss som medmänniskor, som läsare, och för alla som helt enkelt tyckte om ett gott skratt och en bra historia.

Det är en stor sorg att vi förlorat dig Chubbe, men vi kommer inte låta den sorgen förta glädjen över att vi har fått lära känna dig. Vi kommer ta anekdoter ur den textskatt du lämnat i våra händer att förvalta och publicera som en artikelserie. För du ville berätta, och du var bra på det. Du ville göra skillnad, och det kan du fortsätta göra, trots det tragiska som har hänt.