Vi lever i ett samhälle där vi har en minoritet grupp som lever i utanförskap utan något som helst skydd från samhället eller hjälp. Ett utanförskap där det inte finns några forum för dem att få sin röst hörd. Nej ”vanliga” media bryr sig inte ett skit om dem heller. Vi gör det lätt för oss genom att kalla dem ”kriminella” Vi gör det lätt genom att kalla det för Självsanering. Alla brottsoffer måste få möjlighet till upprättelse. Alla brottsoffer ska bemötas med respekt oavsett vem man är, var man kommer ifrån, vilken färg man har, vilken samhällsklass man tillhör (ja det är sjukt men till och med 2023 i Sverige så finns det just sådana). Man kan även läsa i denna texten om just Ingrid från frivården som troligtvis hade kunnat rädda honom men som de inte kunde Acceptera utan de mördade honom i stället.
En joint i taget skrivet av ”Diamantletaren” Tobias johansson
Att sluta med droger är som när man levt i en destruktiv relation med någon och den precis har tagit slut.
Du känner dig dumpad även om du inte alltid är det. Du har alternativet att ringa henne, och och då kommer hon tillbaka till dig. Fast du vet också att det bara kommer sluta i en dålig relation igen. Vad som händer om du låter bli att ringa har du ingen aning om, skrämmande nog.
Men ringer du henne kan det
hjälpa dig att inte tappa livsgnistan totalt. Fast du vet att du ska låta bli relationer som inte är bra!
Så jag lyfter luren, för jag vill inte tappa hoppet om att få tillbaka de där stunderna då livet kändes lättare, som jag hade tillsammans med henne. Och jag vill inte släppa drömmarna om det vi kunde haft tillsammans.
Jag berättade det för min kontakt på öppenvården när hon frågade om det verkligen var så svårt att sluta.
Min huvuddrog räknas ju inte som någon av de tyngre. Men jag är rädd för hur det ska kännas utan. Det var hon som fick mig att bestämma mig för att försöka gå på behandling också. Jag har alltid varit emot det, och inbillat mig att jag ska lyckas sluta på egen hand. Jag hade tur som hittade en sån människa. Jag har pratat så många gånger med människor från olika myndigheter, och dömt ut varenda typ. Det har inte gett mig ett skit att prata med dem. Och sen kommer den här kvinnan. Den stora skillnaden är att det kändes som om hon brydde sig på riktigt, och ändå var så professionell.
Och till skillnad från många
andra i behandlingsbranchen pratar hon inte hela tiden. Jag vet inte, kanske har en del av de andra egna diagnoser de behöver hjälp med. Men det är svårt att få förtroende för någon som använder tiden till sitt eget pratande när det är jag som ska få hjälp. Hennes omtanke kommer från hjärtat, och hon respekterar mig. Såna myndighetskärringar träffar man inte så ofta.
Jag måste bort från gatan ett tag för att kunna bygga upp mig själv. Jag behöver vara stark för att bli drogfri. När jag var 24 år gick jag in i ett 12-stegsprogam under ett fängelsestraff på över tre år. Jag var trött på drogerna redan då. Men det är ingenting mot vad jag är nu, 13 år senare. Jag kan inte känna mig mer klar med skiten än vad jag gör nu. Jag ska ge det en till chans, för jag tänker att jag är mer mottaglig nu när jag är äldre. Jag skulle också vilja kolla om jag har någon diagnos. En del av min rastlöshet verkar kunna bero på omedicinerad ADHD. Och jag tror att jag kanske har ptsd också efter allt skit jag har varit med om. Jag är stressad dygnet runt, och blir rastlös direkt. Och det kan ju inte tolvstegsprogrammet göra något åt. Har jag ptsd vill jag verkligen ha hjälp, för den här känslan jag har i kroppen hela tiden vill jag bli av med.
Många som har drogproblem vägrar erkänna sitt beroende. Jag vet också att många av dem inte mår bra av sitt drogande. De vägrar ändå att erkänna för sig själv och andra att de har problem. Jag förstår inte hur fan man är funtad då? Det är skrämmande. Mitt liv kraschar oftast inte.
Jag ligger inte med en spruta i
armen i rännstenen, och behöver inte stjäla för att få pengar till droger. Men jag har rökt braj varje dag sedan 2002 och snortat koks och tjack ungefär varannan vecka. Och då går det flera dagar innan jag är i skick att träffa min familj, eller vänner som inte knarkar. Jag vet att jag har allvarliga problem, eftersom det hela tiden återupprepar sig, trots hur det får mig att må. Jag känner många som lever precis som jag, och mår precis likadant. Och ändå vill de inte erkänna att det är ett problem. Det skrämmer mig. Jag är trots allt ändå glad att jag har den självinsikten och inte är helt ute och cyklar.
En av orsakerna till att folk inte vill prata om det eller erkänna är att det är tabu. Det är nåt fult och omoraliskt. Och dessutom är det olagligt att ta de droger vi är beroende av. Jag hatar att vara nojig över att snuten ska plocka in mig på pissprov. Har jag det i kroppen är det ju ett brott. Hade möjligheten att bli erbjuden vård istället för att bli klassad som kriminell, för något som faktiskt räknas som en sjukdom, så tror jag att fler hade kunnat prata om sitt missbruk och sina problem.
För nu är den enda jag kan prata
med andra trasiga pundare som inte har några vettiga råd att ge mig, utan ofta är lika desperata som jag.
Visst går det att få hjälp anonymt på öppenvården och så, men det jag menar är att vi inte är accepterade i samhället överlag, utan bara ses som kriminella och därmed automatiskt hamnar utanför. Det är inte så konstigt att många håller käften och biter ihop. För om du börjar prata om dig själv och personen du pratar med ser ut som om de sett ett spöke så tystnar du ju. Vi är missbrukare. Men vi är människor med känslor. Folk verkar inte förstå det. Ibland känns det som om folk tänker att den största tjänsten mot samhället är att ställa upp oss på en rad och avrätta oss för att vi är galna knarkare som enbart är ute efter att göra livet surt för vår omgivning.
I de stunderna, när det känns som om folk bara vill skjuta av mig, snuten jagar mig för att ta pissprov, och jag undrar var det är för fel på mig för att det skulle bli så här, då mår jag som sämst. Då är det så fruktansvärt lätt att och återuppta den relation där jag ändå vet vad jag har. Sen lever jag vidare, en joint i taget.
