Förundersökningens sista sida.

Eftersom Polismyndigheten vägrat att lämna ut förhör m.m från den troligtivs väldigt bristfälliga förundersökningen gällande mordet på min lillebror Tobias Johansson så har jag som ni tidigare kunnat läsa här mer eller mindre själv gjort en sådan. Så här tänker jag att jag ska skriva vad som hände min lillebror Tobias Johansson och varför detta hände just honom. Vad var det som ledde till att han fick fly mitt i natten från Icuro sjövik. Vem var det som ville döda honom? Varför ville någon döda honom? Varför gick det inte få tag i hans ”bror” Henrik dagen efter? Varför lämnade Martin honom ensam i lägenheten om Tobias mådde så dåligt som Martin påstod?

Martin

Martin är avliden och jag kan inte skriva något ont om Martin för jag är säker på att om han hade kunnat så hade han hjälpt Tobias. Martin hittades död lite mer än ca ett och ett halvt år efter att Tobias blivit mördad. Jag kan inte säga något om hur men vad jag hört av andra nedanför ett berg så han hade precis som Tobias då hoppat. Jag kan bara säga att det är sjukt konstigt att båda dör på ungefär samma sätt och när vi träffade rättsläkaren i Göteborg så kallade han detta för ”gangstermetod” just för att den är svårast att utreda. Jag tycker synd om Martin och hans anhöriga de får precis som Tobias anhöriga aldrig något svar på vad som egentligen hände.

Henrik

Henrik försvann dagen efter Tobias hade hittats död till Tunisien där han bilade dit. Han gjorde sig oanträffbar för oss. Han bytte telefonnummer som han senare bytte tillbaka, han skapade en ny mail bara för mig m.m. Han anmälde mig för olaga hot/ofredande där Uddevalla/Trollhättan Polisen inte själva ringde mig utan ca 6 månader efter själva anmälan så ringde det en stackas Poliskvinna från Tranås. Poliskvinnan som ringde mig 6månader efter anmälan bad om ursäkt när hon ringde och förstod egentligen inte vad jag hade gjort för fel eller på vilket sätt som jag ofredat/hotat Henrik. När jag pratade med Polisman Anders så behövde jag bara säga Henrik vid förnamn och han visste precis vem jag menade. Henrik är nu försvunnen och jag kan bara gissa mig till varför eller hur han blivit raderad från digitala spår men det är inte lätt att bli raderad i dagens samhälle utan hjälp från någon myndighet. Ni får helt enkelt lista ut det själva men med facit i hand så kanske jag var hård mot Henrik då han ändå verkar ha arbetat på rätt sida av lagen. Jag kan dock aldrig förlåta Henrik för att han inte vågade ringa oss riktiga bröder så vi hade kunnat hämta Tobias. Jag är övertygad om att Henrik anser att han gjorde vad han var tvungen att göra för att skydda sin familj. Det Henrik och alla andra som kallar sig för ”bror/brorsan” inte fattar är att en bror är familj.

Sammanfattning

Jag har inte under de här åren sedan Tobias blev mördad fattat varför Polismyndighetens bemötande är på detta sättet här är några exempel. I Tobias telefon så finns meddelande där han skriver att han får fly för sitt liv från Icuro Sjövik någon gång efter midnatt. När vi dagen efter att Tobias har hittats död åker dit för att få något svar så har inte Polisen varit där trots att de har tagit del av det sms där han skriver att han flyr för sitt liv. Polismyndigheten har inte ens varit på hemmet, inte gjort några förhör med de som arbetade där när Tobias flydde, de har inte ens gjort det som åligger dem att göra vid en förundersökning gällande mord. När vi bad om att få träffa förundersökningsledaren Anders dagen efter att Tobias hittats död så säger han att han inte ser någon mening med detta. När jag ringer honom på lördagen på hans tjänstetelefon så får jag en utskällning då hans telefon endas får användas vid nöd på helgen. Ja jag tvivlar på att den är kopplad till 112 eller att Anders är en utryckande Polis. När jag frågar var Henrik är så säger han utan direkt utan att tveka det kan inte vara vara Henrik för han är i Tunisien. Jag behöver alltså inte ens säga hans efternamn vilket är konstigt och tyder på att det känner varandra. Polismyndigheten har från dag 1 gjort allt för att vi ska tro att Tobias gjorde det mot sig själv. När jag dessutom begärt att få ta del av samtliga handlingar från målet så har de plockat bort alla förhör vilket för mig är helt konstigt då de borde vara allmänna handlingar . Jag har överklagat detta ända till Högsta förvaltningsdomstolen och de går på Polismyndighetenes linje vilket bara där gör att man blir konfunderad. Min första tanke var att Polisman Anders var korrupt men nu men nu med facit i hand så blir min slutsats att Henrik var den som samarbetade med Polismyndigheten. Jag hade önskat att Polismyndighetens bemötande hade varit bättre och att de inte försökt dumförklara mig. Att de inte hade Skrattat ”ha ha ha han hade en hel jävla coctail i sig” när de berättade vad dödsorsaken var. Det skrattet kommer följa med mig hela mitt liv och det har jag att tacka förundersökningsledaren Fredrik Brax för.

Avslutningsvis

Tobias har troligtvis berättat något för Henrik som han i sin tur fört vidare till Polismyndigheten vilket lett till att Tobias blir mördad. Vilka som var i lägenheten som ”hjälpte” Tobias ut genom fönstret när han var kraftigt drogad (en hel jävla coctail) det kommer vi aldrig få veta. Jag är dock säker på att de som var där kommer få sina straff om inte i detta livet så i livet efter detta.

Ni är säkert många som tror att jag skulle känna någon form av glädje när jag fick reda på att Martin Nilsson har hittats död. Jag vet väldigt lite om detta då verkligen ingen i detta samhället verkar bry sig. Inte ens en liten notis. Jag har dock lyckats få tag i namen på Martin Nilssons förundersökningsledare och där igenom fått information om att det då finns en förundersökning gällande mord som man i stort sett alltid gör när någon hittas död. Men här är det då igen ännu en bekräftelse. Vilka är de svaga i det här samhället? Vilka är de som helt lever utan skydd? Vad heter de? Hur ser de ut? Jag kan berätta för er att de heter Nilsson, Svensson, Johansson, Karlsson och är oftast män. Jag har tidigare skrivit just om detta men jag blir lika besviken varje gång. Är du en man född i Sverige, du har kanske ett par prickar i ditt brottsregister, du är vit, dina föräldrar är från arbetarklassen kanske missbrukare så kan du bli mördad på öppen gata. Det kommer inte finna någon snyft historia i Aftonbladet, Expressen. Det kommer inte bli något uppdraggranskning. Du kanske kan få någon statistik pinne någonstans. Jag hoppas att Martin har någon som bryr sig om honom. Att han kan få en fin gravsten, en fin minnesplats, att någon saknar honom. Jag hoppas att Tobias tog emot honom att de är tillsammans.

Det lilla jag vet om Martin Nilsson

Jag vet att Martin Nilsson var den sista i livet som träffade min lillebror Tobias. Det jag fått berättat av Martin (som blivit påverkad av andra att säga) är att Tobias fick tabletter av honom. Att de bråkade innan Martin lämnade Tobias ensam i lägenheten. Där Tobias sedan hittas död. Det Martin berättade för mig var så klart inte hans egna ord. Jag har läst lite i Tobias telefon och det verkar ändå som Martin var en bra vän till Tobias. Jag tror att de hade en bra vänskap. Jag är övertygad om att Tobias hade försökt rädda Martin om han kunde. Jag är inte glad över att Martin inte finns med oss längre jag är ledsen. Jag tycker att det är så sorgligt ledsamt och jag har alltid vetat att Martin är ännu ett offer i detta. Om någon av Martins anhöriga läser detta så vill jag verkligen beklaga sorgen. Martin var värd så mycket mer precis som många andra där man aldrig kommer få någon upprättelse. Det kommer inte ens finnas en förundersökning, ingen kommer lägga mer än kanske någon timma på detta. Det ligger nu en hög på någon handläggares skrivbord (nej polismyndigheten är knappt digitaliserad). Den ligger där i väntan på att rättsläkaren ska skriva att han dog av fallet. Men ingen verkligen ingen kommmer ens försöka att ta reda på om han var ensam på berget. Det kommer inte tankas ner någon information från hans telefon. Man kommer inte kolla vilka som var i området för det är ingen som bryr sig. Man kommer inte hålla några förhör. Ingen kommer anhållas. Martin Nilsson är ännu ett av Minoritetsveriges offer som ingen verkligen ingen bryr sig om. Jag vill ändå skriva här att jag bryr mig. Jag är ledsen. Jag tycker att det är orättvist. Martin förtjänade inte det här.

If it looks like a dog, walks like a dog and barks like a dog, then it’s a dog.

Sen för att tillägga något, Martin lämnade Tobias i en lägenhet där han sedan ramlade ut från fönstret. kröp ut medvetslös (enligt polisen). När jag såg Tobias på rättsmedicinalverket så berättade rättsläkaren på plats att just fall är det svåraste att utreda. Det är även en gangstermetod som används just för att det är så svårt att bevisa om personen gjort det själv eller om personen fått hjälp. Man kan se vad personen dör av men de kan inte bevisa vem/om personen fått hjälp. Jag ser en koppling mellan Martin och Tobias men kommer Polisen göra det? Nej jag tror inte det för de kommer inte ens kolla. Så nu väntar Polismyndigheten på att rapporten kommer så de kan avsluta det. Frågan är bara firar man? Tycker man att man har gjort ett bra jobb när man får stänga ännu en förundersökning gällande mord? Finns det några eldstjälar kvar i Polismyndigheten eller har vi tagit död på dem? Eller är det så enkelt att de bara finns på film? Jag vill inte tror det.

Idag den 28 september 2023 så skulle min kära lillebror fyllt 40år. Jag har hela dagen funderat på vad jag ska skriva. Ska jag skriva om Tobias personlighet hur omtänksam ödmjuk varm person han var? Jag tror att av er som läser så vet ni nog redan det. Ni vet och förstår nog att hans sätt att lita på människor, lita på ”bröder” var det som blev hans död. Ska jag skriva om hatet jag känner inför det som hände Tobias? Ska jag skriva om hur jag saknar honom? Hur orättvist livet är? Ska jag skriva om hur jag gärna hade bytt plats med honom? Hur jag önskar att jag hade fått chansen att försvara honom, stå upp för honom på samma sätt som han hade gjort för mig. Att jag inte skulle tvekat en endast sekund om jag vetat att han var i livsfara. Jag kommer aldrig vika ner mig för dessa patetiska fega kräk som tog hans liv. Man kan nästan se i texten hur den går åt helt fel håll så fort jag börjar skriva och tänka på det som hände honom så jag sparar den delen till en annan dag. Jag önskar bara att jag hade fått säga grattis på 40årsdagen till honom. Jag säger det och hoppas med hela mitt hjärta att han hör mig. Jag är verkligen inte mycket för att kramas men jag hade så gärna velat få ge honom en stor varm kram på hans 40års dag. Ett stort grattis till min lillebror Tobias som idag skulle ha fyllt 40år!

Vi lever i ett samhälle där vi har en minoritet grupp som lever i utanförskap utan något som helst skydd från samhället eller hjälp. Ett utanförskap där det inte finns några forum för dem att få sin röst hörd. Nej ”vanliga” media bryr sig inte ett skit om dem heller. Vi gör det lätt för oss genom att kalla dem ”kriminella” Vi gör det lätt genom att kalla det för Självsanering. Alla brottsoffer måste få möjlighet till upprättelse. Alla brottsoffer ska bemötas med respekt oavsett vem man är, var man kommer ifrån, vilken färg man har, vilken samhällsklass man tillhör (ja det är sjukt men till och med 2023 i Sverige så finns det just sådana). Man kan även läsa i denna texten om just Ingrid från frivården som troligtvis hade kunnat rädda honom men som de inte kunde Acceptera utan de mördade honom i stället.

En joint i taget skrivet av ”Diamantletaren” Tobias johansson

Att sluta med droger är som när man levt i en destruktiv relation med någon och den precis har tagit slut.

Du känner dig dumpad även om du inte alltid är det. Du har alternativet att ringa henne, och och då kommer hon tillbaka till dig. Fast du vet också att det bara kommer sluta i en dålig relation igen. Vad som händer om du låter bli att ringa har du ingen aning om, skrämmande nog.

Men ringer du henne kan det

hjälpa dig att inte tappa livsgnistan totalt. Fast du vet att du ska låta bli relationer som inte är bra!

Så jag lyfter luren, för jag vill inte tappa hoppet om att få tillbaka de där stunderna då livet kändes lättare, som jag hade tillsammans med henne. Och jag vill inte släppa drömmarna om det vi kunde haft tillsammans.

Jag berättade det för min kontakt på öppenvården när hon frågade om det verkligen var så svårt att sluta.

Min huvuddrog räknas ju inte som någon av de tyngre. Men jag är rädd för hur det ska kännas utan. Det var hon som fick mig att bestämma mig för att försöka gå på behandling också. Jag har alltid varit emot det, och inbillat mig att jag ska lyckas sluta på egen hand. Jag hade tur som hittade en sån människa. Jag har pratat så många gånger med människor från olika myndigheter, och dömt ut varenda typ. Det har inte gett mig ett skit att prata med dem. Och sen kommer den här kvinnan. Den stora skillnaden är att det kändes som om hon brydde sig på riktigt, och ändå var så professionell.

Och till skillnad från många

andra i behandlingsbranchen pratar hon inte hela tiden. Jag vet inte, kanske har en del av de andra egna diagnoser de behöver hjälp med. Men det är svårt att få förtroende för någon som använder tiden till sitt eget pratande när det är jag som ska få hjälp. Hennes omtanke kommer från hjärtat, och hon respekterar mig. Såna myndighetskärringar träffar man inte så ofta.

Jag måste bort från gatan ett tag för att kunna bygga upp mig själv. Jag behöver vara stark för att bli drogfri. När jag var 24 år gick jag in i ett 12-stegsprogam under ett fängelsestraff på över tre år. Jag var trött på drogerna redan då. Men det är ingenting mot vad jag är nu, 13 år senare. Jag kan inte känna mig mer klar med skiten än vad jag gör nu. Jag ska ge det en till chans, för jag tänker att jag är mer mottaglig nu när jag är äldre. Jag skulle också vilja kolla om jag har någon diagnos. En del av min rastlöshet verkar kunna bero på omedicinerad ADHD. Och jag tror att jag kanske har ptsd också efter allt skit jag har varit med om. Jag är stressad dygnet runt, och blir rastlös direkt. Och det kan ju inte tolvstegsprogrammet göra något åt. Har jag ptsd vill jag verkligen ha hjälp, för den här känslan jag har i kroppen hela tiden vill jag bli av med.

Många som har drogproblem vägrar erkänna sitt beroende. Jag vet också att många av dem inte mår bra av sitt drogande. De vägrar ändå att erkänna för sig själv och andra att de har problem. Jag förstår inte hur fan man är funtad då? Det är skrämmande. Mitt liv kraschar oftast inte.

Jag ligger inte med en spruta i

armen i rännstenen, och behöver inte stjäla för att få pengar till droger. Men jag har rökt braj varje dag sedan 2002 och snortat koks och tjack ungefär varannan vecka. Och då går det flera dagar innan jag är i skick att träffa min familj, eller vänner som inte knarkar. Jag vet att jag har allvarliga problem, eftersom det hela tiden återupprepar sig, trots hur det får mig att må. Jag känner många som lever precis som jag, och mår precis likadant. Och ändå vill de inte erkänna att det är ett problem. Det skrämmer mig. Jag är trots allt ändå glad att jag har den självinsikten och inte är helt ute och cyklar.

En av orsakerna till att folk inte vill prata om det eller erkänna är att det är tabu. Det är nåt fult och omoraliskt. Och dessutom är det olagligt att ta de droger vi är beroende av. Jag hatar att vara nojig över att snuten ska plocka in mig på pissprov. Har jag det i kroppen är det ju ett brott. Hade möjligheten att bli erbjuden vård istället för att bli klassad som kriminell, för något som faktiskt räknas som en sjukdom, så tror jag att fler hade kunnat prata om sitt missbruk och sina problem.

För nu är den enda jag kan prata

med andra trasiga pundare som inte har några vettiga råd att ge mig, utan ofta är lika desperata som jag.

Visst går det att få hjälp anonymt på öppenvården och så, men det jag menar är att vi inte är accepterade i samhället överlag, utan bara ses som kriminella och därmed automatiskt hamnar utanför. Det är inte så konstigt att många håller käften och biter ihop. För om du börjar prata om dig själv och personen du pratar med ser ut som om de sett ett spöke så tystnar du ju. Vi är missbrukare. Men vi är människor med känslor. Folk verkar inte förstå det. Ibland känns det som om folk tänker att den största tjänsten mot samhället är att ställa upp oss på en rad och avrätta oss för att vi är galna knarkare som enbart är ute efter att göra livet surt för vår omgivning.

I de stunderna, när det känns som om folk bara vill skjuta av mig, snuten jagar mig för att ta pissprov, och jag undrar var det är för fel på mig för att det skulle bli så här, då mår jag som sämst. Då är det så fruktansvärt lätt att och återuppta den relation där jag ändå vet vad jag har. Sen lever jag vidare, en joint i taget.

En av Tobias ”bröder” mailade mig för några månader sedan han refererad då till denna texten som Tobias har skrivit. Det han ville förmedla med detta var att jag skulle förstå att ”den Tobias” som vi kände var borta. Att han inte fanns kvar där inne. Ja för mig säger det något helt annat nämligen om man har denna insikten så är man så mycket mer än ”pundare, Kriminell”. Sen så tycker jag att man ska tänka på alla kan bli kriminella, alkoholister, knarkare… om man utsätts för tillräckligt mycket skit, det kan vara bra att tänka på när vi använder just ord som självsanering. Det man också kan tänka på som jag skrivit tidigare är ”När blir man just kriminell” hur mycket behövs det för att hamna i det facket? Är det när man kör för fort? Olovligkörning? rattfylla? Ringa narkotikabrott? Narkotikabrott? När man väl placerats i denna gruppen hur tar man sig ut? Hur många år? Vad ska man göra? Vad kan man göra? Om vi som inte tillhör den gruppen inte släpper in dem i vår grupp hur ska vi då någonsin kunna få dem tillbaka? Här är texten som Linda på dikko har skickat till mig som Tobias har skrivit.

Ett av mina 500 återfall skrivet av Tobias Johansson

Jag har två huvuddroger, den jag brukar mest är hasch. Den andra är kokain som jag tar ett par gånger i månaden. Jag har använt dem i ungefär 20 år och är 37 år gammal. På vardagarna röker jag hasch och på helgerna tar jag kokain. Det brukar bli ungefär varannan helg jag tar koks, och när jag har kört ett race så brukar jag inte vilja se skiten mer, och då lovar jag mej själv att aldrig ta mer. Men när det har gått nån vecka eller två så kommer suget, det är helg, och jag börjar bli rastlös. Jag trött på att röka hasch dagarna i ända. Men jag gör det för att dämpa den rastlöshet som jag har levt med så länge jag kan minnas, så efter en eller två veckors rökande är jag trött på det och tänker att en gång till kan ju inte skada.

Det kanske verkar konstigt, så nu ska jag berätta hur det går till när jag trillar dit igen och påbörjar ett tre dagars race. Det är kul i ungefär 6-7 timmar som följs av 72 timmar av ångest och självförakt. Det är inget jag önskar min värsta fiende, det har sett likadant ut i 20 år, det börjar bara på lite olika sätt. Mitt senaste återfall började på skärtorsdagen.

Jag hade varit med om en väldigt omskakande, potentiellt jävligt våldsam, grej under dagen. som tur var slutade lyckligt, så adrenalinet var på topp. Jag var fortfarande stressad över faran, men glad och lättad över att det hade gått så bra som det gjorde. Jag tyckte att jag behövde en lina och en öl. Sagt och gjort så gick jag in på en restaurang, beställde en öl och satte mej vid ett bord och tog några klunkar och kollade mej omkring om jag kunde gå in på toaletten och dra mitt koks i lugn och ro utan att väcka uppmärksamhet. Allt var lugnt så jag gick in och la upp ett par lagom stora linor med hjälp av mitt bankkort. Jag rullade ihop en sedel och sög i mej dom efter varandra.

Sen stoppade jag ner kort, sedel och

påsen med kokset i fickan. Efter det satte jag på kranen för att tvätta händerna, jag tänker att jag ska ha rena händer nu när det är Corona, viktigt att tänka på när man håller på att knarka ihjäl sej.

Jag sköljer av händerna med tvål och vatten, jag känner det efterlängtande kända välbehaget som sprider sej i kroppen och tittar mej i spegeln. Jag ser mej själv i ögonen och undrar på hur länge skiten ska hålla på den här gången.

Jag har redan tappat kontrollen. Men jag försöker tränga undan dom känslorna och njuta av det sköna ruset så länge det varar. Jag försöker intala mej själv att jag inte dra i mig så mycket kokain, för att jag ska kunna somna nån gång på natten med hjälp av sömntabletter. Om jag kan hitta nån som har det.

Jag går ut från toaletten, fortsätter dricka min öl och beställer ett par till som jag häller i mig innan jag lämnar restaurangen. Jag går förbi systembolaget för att köpa ett gäng öl, pulsen slår hårt av kokset samtidigt som alkoholen hjälper till att hålla pulsen nere på mej. Det är en balansgång mellan uppåt och neråt och jag gör allt jag kan för att hålla mig kvar i mitten. Jag går hem till lägenheten, sätter mej, tar det lugnt och lyssnar på musik. Jag vill vara själv den här torsdagen efter allt som hänt under veckan, annars är jag med vänner jämnt, just ikväll vill jag vara själv. Jag fortsätter dra linor, dricka öl och lyssna på musik, ringer nån vän som jag sitter och babblar nån timme. Timmarna går och morgonen börjar närma sej. Klockan har blivit 5, jag undrar som vanligt vart kvällen tog vägen. Jag vill sova men känner att det är omöjligt efter allt kokain jag har dragit i mej, jag lyckades inte få tag på nåt att sova på. Dekadansen har bara börjat och kommer plåga mej i 48 timmar till.

Klockan tickar, nu är det bara fortsätta dra mer kokain och dricka mer.

Ölen börjar ta slut, klockan är vid

8-9- tiden på morgonen, och jag behöver ändå köpa mer cigg för dom är snart slut. När dom grejerna, eller mitt koks tar slut börjar allt närma sej en katastrof, om jag inte får tag på nytt vill säga. Har jag väl börjat fungerar jag inte utan. Då kan jag bara lägga mej ner på soffan, orkar inte göra nånting den dagen och känner bara en jobbig ångest eftersom serotoninet (belöningsämnena) är helt urmjölkat. Jag måste alltså handla mer öl och cigaretter. Jag inte ätit på ett dygn utan endast gett min kropp gift i form av alkohol, kokain och nikotin. Jag måste försöka orka med denna dagen och framkalla energi som jag inte har. Jag äter inte, jag kan inte, så det blir ännu svårare att få ens 10 procent av den känslan jag fick när jag drog första linan 15 timmar tidigare.

Mitt beroende och min reptilhjärna säger till mej att fortsätta nu, för det blir för jobbigt att ligga på soffan med ångest hela dagen. Jag går mot systemet och hoppas på att inte möta nån jag känner på vägen dit. Jag

är torr i munnen och har gått från en social trevlig kille 15 timmar innan, till ett vandrande lik som bara har en sak i tankarna. Jag måste köpa öl så jag bokstavligt talat överlever dagen. När jag kommer fram till systemet är det stängt, för jag, mitt pucko, har i dimman givetvis glömt bort att det är långfredag. Jag går direkt till krogen där allt började dagen innan. Jag beställer in en öl, och en shot. Nu har det gått för lång tid, så nu måste jag ha något starkt som biter så jag känner av alkoholen.

För er som aldrig varit i det här tillståndet, kan jag säga att i det här läget kan jag dricka i princip hur mycket som helst utan att bli full. Jag är ingen expert på hur kroppen fungerar, men det är svårt att bli full när jag tagit kokain och inte har sovit eller ätit nåt. Jag har dragit i mej flera gram koka vid det här laget, som också slutat fungera som det ska på grund av sömnbrist och näringsbrist, precis som med alkoholen.

Jag sitter kvar ett par timmar och fortsätter dricka spelar lite Jack Vegas emellanåt för att minska rastlösheten och ångesten. Jag tänker för mej själv att jag i alla fall aldrig blivit beroende av spel. Det är konstigt tänker jag, för trots att jag är en människa som lider av flera beroenden och dessutom gillar att spela, har jag alltid lyckats kontrollera just spelandet.

Efter ett spelandet går jag hem igen. Jag skaffar smuggelöl och köper cigg på vägen så jag slipper gå ut mer den dagen. Jag är helt dränerad på energi, så jag försöker äta en banan jag köpte på Coop, men håller på att spy upp den. Jag fortsätter dricka öl och röka cigg hemma för att komma i balans igen samtidigt som jag lyssnar på musik. Kvällen innan spelade jag sönder varenda låt jag tyckte var bra, så jag orkar knappt lyssna på skiten mer. Jag skulle vilja ha nån att prata med men orkar egentligen inte. Under tiden som jag börjar må sämre och sämre börjar jag undra om jag kommer att kunna sova i natt. Jag hoppas jag kommer kunna sova tänker jag, men det är finns en stor risk att det inte kommer att gå. Jag dricker så mycket öl jag orkar för att försöka bli tillräckligt full för att somna.

Jag slutar dra koks så det inte ska

rubba min sömn.

Vid 22-tiden på kvällen somnar jag av alkoholen till slut. Fan, tänker jag strax innan jag somnar, fan, bara jag är någorlunda återställd imorgon när det är påskafton för då ska jag ju till syrran. Jag ska träffa några av mina älskade syskonbarn. Jag älskar dem så mycket. Jag har inga egna barn, vilket ni som läser detta nog förstår är tur, med tanke på hur jag lever.

Jag vaknar med ett ryck mitt i natten, kollar på klockan och ser att hon är 02.30 och jag är klarvaken.

Alkoholen har gått ur kroppen i den dos som behövs för att jag ska sova, men resterna av kokainet ligger kvar i blodet och gör omöjligt att somna om. Där ligger jag mitt i natten, i kemisk obalans, ensam med mina egna tankar. Jag har telefonen i sängen för att fördriva tiden och timmarna går. Varje gång jag går upp på toaletten och ser mej själv i spegeln så känner jag bara ångest och självförakt. Varför gör jag det här mot mej själv? Vid lunch ska jag vara hos syrran och försöka hålla skenet uppe inför hela familjen.

Innan lunch hämtar en släkting upp mig. Jag börjar bli hungrig som fan nu, men den riktiga aptiten som jag får ungefär tre dagar efter första linan har inte kickat igång ännu.

Min mage är tom och skriker ändå

efter mat, och idag ska vi äta påskmiddag lagad av syrran och morsan. De gör den godaste maten jag vet, så jag längtar efter det i alla fall. Mötet med familjen i detta tillståndet får jag förbereda mej noggrant för, vill inte bete mej konstigt på nåt sätt, utan vill verka som vanligt även om dom givetvis vet vad jag håller på med. Men jag vill ändå inte köra upp det i ansiktet på dem. Dessutom vet de att jag väntar på samtal från soc om behandlingen jag har sökt, så ingen tjatar på mej. Men har ändå ångest för att jag har lyckats dra igång ett kokain-race precis innan påsk, trots jag lovade morsan att försöka ta det lugnt åtminstone påskhelgen. Det gick ju lika bra som vanligt, tänker jag för mej själv.

Vi kommer hem till syrran. Jag har duschat och fixat frillan och solat solarium innan för att se fräsch ut, men känner mej ändå sliten. När jag ringer på dörren och hör hur hunden börjar skälla, och barnen som skriker mitt namn av glädje när de ser mig blir jag alldeles varm. Det är så jävla kul att se de små liven.

Men jag skäms, för att jag inte är en stabil morbror som kommer dit. Det är en trasig pundare de möter.

Jag försöker göra det bästa av situationen och leker med barnen och känner att ångesten släppa en aning.

Min syster som känner igen skicket jag befinner mig i ger mej ett glas vin. Jag dricker lite men känner bara en avsmak för alkohol efter senaste dygnens alkoholintag, men dricker ändå lite för att hålla nerverna i schack. Efter en stund äter vi middag tillsammans och jag vräker i mej maten och får matkoma direkt.

Jag vill bara hem orkar inte barnens gap och skrik längre, trots jag älskar dom. Irritationen blandas med dåligt samvete och jag säger att jag är trött och förklarar för min syster och mamma att jag har varit på grejerna igen och orkar inte va social längre, så jag sticker hem.

Vänner ringer och frågar om jag vill

komma och fira påsk med dom, och trots att jag inte har någon lust alls går jag till en vän och sitter där några timmar innan jag inser att jag måste hem och sova.

Jag vaknar upp på söndagen och känner att jag börjar bli mänsklig igen.

Jag lovar mig själv att aldrig mer

göra så här mot mig själv och de människor jag älskar. Men eftersom jag gjort så här ungefär 2 gånger i månaden i ungefär 20 år så inser jag att det här är någonstans runt femhundrade gången jag kommer att bryta det löftet. Min vilja betyder ingenting efter jag dragit första linan kokain. Min enda förhoppning om att räddas ur det hör är att få behandling. Annars kommer jag att dö i förtid, drabbas av en stroke, eller något annat i sviterna av mitt missbruk. Det som började för så många år sedan som ett oskyldigt festknarkande.

Jag har tidigare skrivit om att Tobias fick möjligheten att skriva för Dikko vilka jag för alltid kommer vara tacksam att de lät hans röst höras även om det var under alias ”Diamantletaren”.

Jag har fått tillgång till de här texterna av Linda på Dikko. Jag har knappt själv läst då det gör för ont men jag lägger ut dem här idag för er som vill läsa dem. Det man måste förstå med Tobias var att han var inte på enbart den ”kriminella” sidan (jag har inte ännu riktigt fattat när man går över till den sidan). Tobias har till min mamma sagt att han är som en kameleont han kan röra sig, anpassa sig och jag förstår vad han menar. Han var nog väldigt så smart, omtänksam, trevlig, alltid noga med sitt yttre, väldigt familjär. Här nedan kommer texten som de publicerade på www.dikko.nu när de fått veta att han blivit mördad.

Diamantletaren

Vi hade en praktikant på DIKKO, som kallades för Chubbe. Han skrev under alias ”Diamantletaren” som är en karaktär i boken ”Grundbulten” av Kennet Ahl.

Chubbes riktiga namn var Tobias Johansson. Han skrev nakna texter direkt från ett liv i aktivt missbruk och kriminalitet. Sista tiden har han, på eget initiativ, suttit på ett behandlingshem, för att ändra riktning i livet. Han var ren från alkohol och narkotika, och drömde om att starta en matvagn tillsammans med en kompis där de skulle servera riktig mat som människor blev glada av.

”Köttbullar vill vi servera, det är klockrent, har funderat på att ta morsans recept till det, hon gör dom godaste köttbullarna jag vet! sa Chubbe.”

Vi på DIKKO som lärt känna Chubbe kände honom som en glad person, som alltid tog sig tid att lyssna på andra, alltid hade en historia att berätta, och ständigt hade glimten i ögat. Han var snabb, såväl i tanken som till skratt.

Anledningen till att Chubbe sökte praktik hos oss beskrev han bra själv i ett samtal om vad han skulle vilja skriva om i DIKKO.

”Jag vill skriva om hur det är att som ärrad kriminell börja ett vanligt jobb, vilka prövningar man kommer utsättas för, få Svenssons att fatta hur vi funkar och vilka principer vi har och varför vi har svårt att platsa in, det skulle vara jävligt kul i utbildningssyfte.

Då kanske jag kan förklara varför jag hellre har praktik på en romsk tidning än att stå på en industri med massa jävla hycklare som står och snackar om thailändska kvinnor som handelsvaror som ska göra alla i den världen glada. Jag hatar den jävla mentaliteten och jag har hört mycket de sista10 åren på vanliga jobb. Jag tycker den kriminella världen på sätt och vis är ärligare. Vi står åtminstone för vad vi gör. Svenssons är dom största jävla hycklarna, det finns bra folk där också givetvis.

Men att bli så dömd av dem hela tiden blir så jobbigt.”

Chubbe fick uppskattande mail till DIKKO-redaktionen. Det han tyckte var roligast att få var det från en 74-årig man som skrev och hoppades att han skulle få hjälp att göra sin ADHD-utredning snart. Det kom i samband med att hans mamma sms:at hur stolt hon var över det han skrev och han solade sig, med all rätt, i glansen. Familjen var det som var allra viktigast för Chubbe, och mellan textförslag, korrekturläsningar och bollandet av idéer och sätt att skriva skickade han bilder på sin familj, och då framförallt på sina syskonbarn.

Chubbes texter har delats i sociala medier av flera av de största organisationerna som handlar om missbruk och psykisk ohälsa, journalister, föreläsare, behandlingshemsföreståndare, politiker och många andra.

Tidigt på morgonen den 15 juni 2022 hittades han död endast 38 år gammal. Det är en stor förlust för oss som medmänniskor, som läsare, och för alla som helt enkelt tyckte om ett gott skratt och en bra historia.

Det är en stor sorg att vi förlorat dig Chubbe, men vi kommer inte låta den sorgen förta glädjen över att vi har fått lära känna dig. Vi kommer ta anekdoter ur den textskatt du lämnat i våra händer att förvalta och publicera som en artikelserie. För du ville berätta, och du var bra på det. Du ville göra skillnad, och det kan du fortsätta göra, trots det tragiska som har hänt.