Vi lever i ett samhälle där vi har en minoritet grupp som lever i utanförskap utan något som helst skydd från samhället eller hjälp. Ett utanförskap där det inte finns några forum för dem att få sin röst hörd. Nej ”vanliga” media bryr sig inte ett skit om dem heller. Vi gör det lätt för oss genom att kalla dem ”kriminella” Vi gör det lätt genom att kalla det för Självsanering. Alla brottsoffer måste få möjlighet till upprättelse. Alla brottsoffer ska bemötas med respekt oavsett vem man är, var man kommer ifrån, vilken färg man har, vilken samhällsklass man tillhör (ja det är sjukt men till och med 2023 i Sverige så finns det just sådana). Man kan även läsa i denna texten om just Ingrid från frivården som troligtvis hade kunnat rädda honom men som de inte kunde Acceptera utan de mördade honom i stället.

En joint i taget skrivet av ”Diamantletaren” Tobias johansson

Att sluta med droger är som när man levt i en destruktiv relation med någon och den precis har tagit slut.

Du känner dig dumpad även om du inte alltid är det. Du har alternativet att ringa henne, och och då kommer hon tillbaka till dig. Fast du vet också att det bara kommer sluta i en dålig relation igen. Vad som händer om du låter bli att ringa har du ingen aning om, skrämmande nog.

Men ringer du henne kan det

hjälpa dig att inte tappa livsgnistan totalt. Fast du vet att du ska låta bli relationer som inte är bra!

Så jag lyfter luren, för jag vill inte tappa hoppet om att få tillbaka de där stunderna då livet kändes lättare, som jag hade tillsammans med henne. Och jag vill inte släppa drömmarna om det vi kunde haft tillsammans.

Jag berättade det för min kontakt på öppenvården när hon frågade om det verkligen var så svårt att sluta.

Min huvuddrog räknas ju inte som någon av de tyngre. Men jag är rädd för hur det ska kännas utan. Det var hon som fick mig att bestämma mig för att försöka gå på behandling också. Jag har alltid varit emot det, och inbillat mig att jag ska lyckas sluta på egen hand. Jag hade tur som hittade en sån människa. Jag har pratat så många gånger med människor från olika myndigheter, och dömt ut varenda typ. Det har inte gett mig ett skit att prata med dem. Och sen kommer den här kvinnan. Den stora skillnaden är att det kändes som om hon brydde sig på riktigt, och ändå var så professionell.

Och till skillnad från många

andra i behandlingsbranchen pratar hon inte hela tiden. Jag vet inte, kanske har en del av de andra egna diagnoser de behöver hjälp med. Men det är svårt att få förtroende för någon som använder tiden till sitt eget pratande när det är jag som ska få hjälp. Hennes omtanke kommer från hjärtat, och hon respekterar mig. Såna myndighetskärringar träffar man inte så ofta.

Jag måste bort från gatan ett tag för att kunna bygga upp mig själv. Jag behöver vara stark för att bli drogfri. När jag var 24 år gick jag in i ett 12-stegsprogam under ett fängelsestraff på över tre år. Jag var trött på drogerna redan då. Men det är ingenting mot vad jag är nu, 13 år senare. Jag kan inte känna mig mer klar med skiten än vad jag gör nu. Jag ska ge det en till chans, för jag tänker att jag är mer mottaglig nu när jag är äldre. Jag skulle också vilja kolla om jag har någon diagnos. En del av min rastlöshet verkar kunna bero på omedicinerad ADHD. Och jag tror att jag kanske har ptsd också efter allt skit jag har varit med om. Jag är stressad dygnet runt, och blir rastlös direkt. Och det kan ju inte tolvstegsprogrammet göra något åt. Har jag ptsd vill jag verkligen ha hjälp, för den här känslan jag har i kroppen hela tiden vill jag bli av med.

Många som har drogproblem vägrar erkänna sitt beroende. Jag vet också att många av dem inte mår bra av sitt drogande. De vägrar ändå att erkänna för sig själv och andra att de har problem. Jag förstår inte hur fan man är funtad då? Det är skrämmande. Mitt liv kraschar oftast inte.

Jag ligger inte med en spruta i

armen i rännstenen, och behöver inte stjäla för att få pengar till droger. Men jag har rökt braj varje dag sedan 2002 och snortat koks och tjack ungefär varannan vecka. Och då går det flera dagar innan jag är i skick att träffa min familj, eller vänner som inte knarkar. Jag vet att jag har allvarliga problem, eftersom det hela tiden återupprepar sig, trots hur det får mig att må. Jag känner många som lever precis som jag, och mår precis likadant. Och ändå vill de inte erkänna att det är ett problem. Det skrämmer mig. Jag är trots allt ändå glad att jag har den självinsikten och inte är helt ute och cyklar.

En av orsakerna till att folk inte vill prata om det eller erkänna är att det är tabu. Det är nåt fult och omoraliskt. Och dessutom är det olagligt att ta de droger vi är beroende av. Jag hatar att vara nojig över att snuten ska plocka in mig på pissprov. Har jag det i kroppen är det ju ett brott. Hade möjligheten att bli erbjuden vård istället för att bli klassad som kriminell, för något som faktiskt räknas som en sjukdom, så tror jag att fler hade kunnat prata om sitt missbruk och sina problem.

För nu är den enda jag kan prata

med andra trasiga pundare som inte har några vettiga råd att ge mig, utan ofta är lika desperata som jag.

Visst går det att få hjälp anonymt på öppenvården och så, men det jag menar är att vi inte är accepterade i samhället överlag, utan bara ses som kriminella och därmed automatiskt hamnar utanför. Det är inte så konstigt att många håller käften och biter ihop. För om du börjar prata om dig själv och personen du pratar med ser ut som om de sett ett spöke så tystnar du ju. Vi är missbrukare. Men vi är människor med känslor. Folk verkar inte förstå det. Ibland känns det som om folk tänker att den största tjänsten mot samhället är att ställa upp oss på en rad och avrätta oss för att vi är galna knarkare som enbart är ute efter att göra livet surt för vår omgivning.

I de stunderna, när det känns som om folk bara vill skjuta av mig, snuten jagar mig för att ta pissprov, och jag undrar var det är för fel på mig för att det skulle bli så här, då mår jag som sämst. Då är det så fruktansvärt lätt att och återuppta den relation där jag ändå vet vad jag har. Sen lever jag vidare, en joint i taget.

En av Tobias ”bröder” mailade mig för några månader sedan han refererad då till denna texten som Tobias har skrivit. Det han ville förmedla med detta var att jag skulle förstå att ”den Tobias” som vi kände var borta. Att han inte fanns kvar där inne. Ja för mig säger det något helt annat nämligen om man har denna insikten så är man så mycket mer än ”pundare, Kriminell”. Sen så tycker jag att man ska tänka på alla kan bli kriminella, alkoholister, knarkare… om man utsätts för tillräckligt mycket skit, det kan vara bra att tänka på när vi använder just ord som självsanering. Det man också kan tänka på som jag skrivit tidigare är ”När blir man just kriminell” hur mycket behövs det för att hamna i det facket? Är det när man kör för fort? Olovligkörning? rattfylla? Ringa narkotikabrott? Narkotikabrott? När man väl placerats i denna gruppen hur tar man sig ut? Hur många år? Vad ska man göra? Vad kan man göra? Om vi som inte tillhör den gruppen inte släpper in dem i vår grupp hur ska vi då någonsin kunna få dem tillbaka? Här är texten som Linda på dikko har skickat till mig som Tobias har skrivit.

Ett av mina 500 återfall skrivet av Tobias Johansson

Jag har två huvuddroger, den jag brukar mest är hasch. Den andra är kokain som jag tar ett par gånger i månaden. Jag har använt dem i ungefär 20 år och är 37 år gammal. På vardagarna röker jag hasch och på helgerna tar jag kokain. Det brukar bli ungefär varannan helg jag tar koks, och när jag har kört ett race så brukar jag inte vilja se skiten mer, och då lovar jag mej själv att aldrig ta mer. Men när det har gått nån vecka eller två så kommer suget, det är helg, och jag börjar bli rastlös. Jag trött på att röka hasch dagarna i ända. Men jag gör det för att dämpa den rastlöshet som jag har levt med så länge jag kan minnas, så efter en eller två veckors rökande är jag trött på det och tänker att en gång till kan ju inte skada.

Det kanske verkar konstigt, så nu ska jag berätta hur det går till när jag trillar dit igen och påbörjar ett tre dagars race. Det är kul i ungefär 6-7 timmar som följs av 72 timmar av ångest och självförakt. Det är inget jag önskar min värsta fiende, det har sett likadant ut i 20 år, det börjar bara på lite olika sätt. Mitt senaste återfall började på skärtorsdagen.

Jag hade varit med om en väldigt omskakande, potentiellt jävligt våldsam, grej under dagen. som tur var slutade lyckligt, så adrenalinet var på topp. Jag var fortfarande stressad över faran, men glad och lättad över att det hade gått så bra som det gjorde. Jag tyckte att jag behövde en lina och en öl. Sagt och gjort så gick jag in på en restaurang, beställde en öl och satte mej vid ett bord och tog några klunkar och kollade mej omkring om jag kunde gå in på toaletten och dra mitt koks i lugn och ro utan att väcka uppmärksamhet. Allt var lugnt så jag gick in och la upp ett par lagom stora linor med hjälp av mitt bankkort. Jag rullade ihop en sedel och sög i mej dom efter varandra.

Sen stoppade jag ner kort, sedel och

påsen med kokset i fickan. Efter det satte jag på kranen för att tvätta händerna, jag tänker att jag ska ha rena händer nu när det är Corona, viktigt att tänka på när man håller på att knarka ihjäl sej.

Jag sköljer av händerna med tvål och vatten, jag känner det efterlängtande kända välbehaget som sprider sej i kroppen och tittar mej i spegeln. Jag ser mej själv i ögonen och undrar på hur länge skiten ska hålla på den här gången.

Jag har redan tappat kontrollen. Men jag försöker tränga undan dom känslorna och njuta av det sköna ruset så länge det varar. Jag försöker intala mej själv att jag inte dra i mig så mycket kokain, för att jag ska kunna somna nån gång på natten med hjälp av sömntabletter. Om jag kan hitta nån som har det.

Jag går ut från toaletten, fortsätter dricka min öl och beställer ett par till som jag häller i mig innan jag lämnar restaurangen. Jag går förbi systembolaget för att köpa ett gäng öl, pulsen slår hårt av kokset samtidigt som alkoholen hjälper till att hålla pulsen nere på mej. Det är en balansgång mellan uppåt och neråt och jag gör allt jag kan för att hålla mig kvar i mitten. Jag går hem till lägenheten, sätter mej, tar det lugnt och lyssnar på musik. Jag vill vara själv den här torsdagen efter allt som hänt under veckan, annars är jag med vänner jämnt, just ikväll vill jag vara själv. Jag fortsätter dra linor, dricka öl och lyssna på musik, ringer nån vän som jag sitter och babblar nån timme. Timmarna går och morgonen börjar närma sej. Klockan har blivit 5, jag undrar som vanligt vart kvällen tog vägen. Jag vill sova men känner att det är omöjligt efter allt kokain jag har dragit i mej, jag lyckades inte få tag på nåt att sova på. Dekadansen har bara börjat och kommer plåga mej i 48 timmar till.

Klockan tickar, nu är det bara fortsätta dra mer kokain och dricka mer.

Ölen börjar ta slut, klockan är vid

8-9- tiden på morgonen, och jag behöver ändå köpa mer cigg för dom är snart slut. När dom grejerna, eller mitt koks tar slut börjar allt närma sej en katastrof, om jag inte får tag på nytt vill säga. Har jag väl börjat fungerar jag inte utan. Då kan jag bara lägga mej ner på soffan, orkar inte göra nånting den dagen och känner bara en jobbig ångest eftersom serotoninet (belöningsämnena) är helt urmjölkat. Jag måste alltså handla mer öl och cigaretter. Jag inte ätit på ett dygn utan endast gett min kropp gift i form av alkohol, kokain och nikotin. Jag måste försöka orka med denna dagen och framkalla energi som jag inte har. Jag äter inte, jag kan inte, så det blir ännu svårare att få ens 10 procent av den känslan jag fick när jag drog första linan 15 timmar tidigare.

Mitt beroende och min reptilhjärna säger till mej att fortsätta nu, för det blir för jobbigt att ligga på soffan med ångest hela dagen. Jag går mot systemet och hoppas på att inte möta nån jag känner på vägen dit. Jag

är torr i munnen och har gått från en social trevlig kille 15 timmar innan, till ett vandrande lik som bara har en sak i tankarna. Jag måste köpa öl så jag bokstavligt talat överlever dagen. När jag kommer fram till systemet är det stängt, för jag, mitt pucko, har i dimman givetvis glömt bort att det är långfredag. Jag går direkt till krogen där allt började dagen innan. Jag beställer in en öl, och en shot. Nu har det gått för lång tid, så nu måste jag ha något starkt som biter så jag känner av alkoholen.

För er som aldrig varit i det här tillståndet, kan jag säga att i det här läget kan jag dricka i princip hur mycket som helst utan att bli full. Jag är ingen expert på hur kroppen fungerar, men det är svårt att bli full när jag tagit kokain och inte har sovit eller ätit nåt. Jag har dragit i mej flera gram koka vid det här laget, som också slutat fungera som det ska på grund av sömnbrist och näringsbrist, precis som med alkoholen.

Jag sitter kvar ett par timmar och fortsätter dricka spelar lite Jack Vegas emellanåt för att minska rastlösheten och ångesten. Jag tänker för mej själv att jag i alla fall aldrig blivit beroende av spel. Det är konstigt tänker jag, för trots att jag är en människa som lider av flera beroenden och dessutom gillar att spela, har jag alltid lyckats kontrollera just spelandet.

Efter ett spelandet går jag hem igen. Jag skaffar smuggelöl och köper cigg på vägen så jag slipper gå ut mer den dagen. Jag är helt dränerad på energi, så jag försöker äta en banan jag köpte på Coop, men håller på att spy upp den. Jag fortsätter dricka öl och röka cigg hemma för att komma i balans igen samtidigt som jag lyssnar på musik. Kvällen innan spelade jag sönder varenda låt jag tyckte var bra, så jag orkar knappt lyssna på skiten mer. Jag skulle vilja ha nån att prata med men orkar egentligen inte. Under tiden som jag börjar må sämre och sämre börjar jag undra om jag kommer att kunna sova i natt. Jag hoppas jag kommer kunna sova tänker jag, men det är finns en stor risk att det inte kommer att gå. Jag dricker så mycket öl jag orkar för att försöka bli tillräckligt full för att somna.

Jag slutar dra koks så det inte ska

rubba min sömn.

Vid 22-tiden på kvällen somnar jag av alkoholen till slut. Fan, tänker jag strax innan jag somnar, fan, bara jag är någorlunda återställd imorgon när det är påskafton för då ska jag ju till syrran. Jag ska träffa några av mina älskade syskonbarn. Jag älskar dem så mycket. Jag har inga egna barn, vilket ni som läser detta nog förstår är tur, med tanke på hur jag lever.

Jag vaknar med ett ryck mitt i natten, kollar på klockan och ser att hon är 02.30 och jag är klarvaken.

Alkoholen har gått ur kroppen i den dos som behövs för att jag ska sova, men resterna av kokainet ligger kvar i blodet och gör omöjligt att somna om. Där ligger jag mitt i natten, i kemisk obalans, ensam med mina egna tankar. Jag har telefonen i sängen för att fördriva tiden och timmarna går. Varje gång jag går upp på toaletten och ser mej själv i spegeln så känner jag bara ångest och självförakt. Varför gör jag det här mot mej själv? Vid lunch ska jag vara hos syrran och försöka hålla skenet uppe inför hela familjen.

Innan lunch hämtar en släkting upp mig. Jag börjar bli hungrig som fan nu, men den riktiga aptiten som jag får ungefär tre dagar efter första linan har inte kickat igång ännu.

Min mage är tom och skriker ändå

efter mat, och idag ska vi äta påskmiddag lagad av syrran och morsan. De gör den godaste maten jag vet, så jag längtar efter det i alla fall. Mötet med familjen i detta tillståndet får jag förbereda mej noggrant för, vill inte bete mej konstigt på nåt sätt, utan vill verka som vanligt även om dom givetvis vet vad jag håller på med. Men jag vill ändå inte köra upp det i ansiktet på dem. Dessutom vet de att jag väntar på samtal från soc om behandlingen jag har sökt, så ingen tjatar på mej. Men har ändå ångest för att jag har lyckats dra igång ett kokain-race precis innan påsk, trots jag lovade morsan att försöka ta det lugnt åtminstone påskhelgen. Det gick ju lika bra som vanligt, tänker jag för mej själv.

Vi kommer hem till syrran. Jag har duschat och fixat frillan och solat solarium innan för att se fräsch ut, men känner mej ändå sliten. När jag ringer på dörren och hör hur hunden börjar skälla, och barnen som skriker mitt namn av glädje när de ser mig blir jag alldeles varm. Det är så jävla kul att se de små liven.

Men jag skäms, för att jag inte är en stabil morbror som kommer dit. Det är en trasig pundare de möter.

Jag försöker göra det bästa av situationen och leker med barnen och känner att ångesten släppa en aning.

Min syster som känner igen skicket jag befinner mig i ger mej ett glas vin. Jag dricker lite men känner bara en avsmak för alkohol efter senaste dygnens alkoholintag, men dricker ändå lite för att hålla nerverna i schack. Efter en stund äter vi middag tillsammans och jag vräker i mej maten och får matkoma direkt.

Jag vill bara hem orkar inte barnens gap och skrik längre, trots jag älskar dom. Irritationen blandas med dåligt samvete och jag säger att jag är trött och förklarar för min syster och mamma att jag har varit på grejerna igen och orkar inte va social längre, så jag sticker hem.

Vänner ringer och frågar om jag vill

komma och fira påsk med dom, och trots att jag inte har någon lust alls går jag till en vän och sitter där några timmar innan jag inser att jag måste hem och sova.

Jag vaknar upp på söndagen och känner att jag börjar bli mänsklig igen.

Jag lovar mig själv att aldrig mer

göra så här mot mig själv och de människor jag älskar. Men eftersom jag gjort så här ungefär 2 gånger i månaden i ungefär 20 år så inser jag att det här är någonstans runt femhundrade gången jag kommer att bryta det löftet. Min vilja betyder ingenting efter jag dragit första linan kokain. Min enda förhoppning om att räddas ur det hör är att få behandling. Annars kommer jag att dö i förtid, drabbas av en stroke, eller något annat i sviterna av mitt missbruk. Det som började för så många år sedan som ett oskyldigt festknarkande.

Jag har tidigare skrivit om att Tobias fick möjligheten att skriva för Dikko vilka jag för alltid kommer vara tacksam att de lät hans röst höras även om det var under alias ”Diamantletaren”.

Jag har fått tillgång till de här texterna av Linda på Dikko. Jag har knappt själv läst då det gör för ont men jag lägger ut dem här idag för er som vill läsa dem. Det man måste förstå med Tobias var att han var inte på enbart den ”kriminella” sidan (jag har inte ännu riktigt fattat när man går över till den sidan). Tobias har till min mamma sagt att han är som en kameleont han kan röra sig, anpassa sig och jag förstår vad han menar. Han var nog väldigt så smart, omtänksam, trevlig, alltid noga med sitt yttre, väldigt familjär. Här nedan kommer texten som de publicerade på www.dikko.nu när de fått veta att han blivit mördad.

Diamantletaren

Vi hade en praktikant på DIKKO, som kallades för Chubbe. Han skrev under alias ”Diamantletaren” som är en karaktär i boken ”Grundbulten” av Kennet Ahl.

Chubbes riktiga namn var Tobias Johansson. Han skrev nakna texter direkt från ett liv i aktivt missbruk och kriminalitet. Sista tiden har han, på eget initiativ, suttit på ett behandlingshem, för att ändra riktning i livet. Han var ren från alkohol och narkotika, och drömde om att starta en matvagn tillsammans med en kompis där de skulle servera riktig mat som människor blev glada av.

”Köttbullar vill vi servera, det är klockrent, har funderat på att ta morsans recept till det, hon gör dom godaste köttbullarna jag vet! sa Chubbe.”

Vi på DIKKO som lärt känna Chubbe kände honom som en glad person, som alltid tog sig tid att lyssna på andra, alltid hade en historia att berätta, och ständigt hade glimten i ögat. Han var snabb, såväl i tanken som till skratt.

Anledningen till att Chubbe sökte praktik hos oss beskrev han bra själv i ett samtal om vad han skulle vilja skriva om i DIKKO.

”Jag vill skriva om hur det är att som ärrad kriminell börja ett vanligt jobb, vilka prövningar man kommer utsättas för, få Svenssons att fatta hur vi funkar och vilka principer vi har och varför vi har svårt att platsa in, det skulle vara jävligt kul i utbildningssyfte.

Då kanske jag kan förklara varför jag hellre har praktik på en romsk tidning än att stå på en industri med massa jävla hycklare som står och snackar om thailändska kvinnor som handelsvaror som ska göra alla i den världen glada. Jag hatar den jävla mentaliteten och jag har hört mycket de sista10 åren på vanliga jobb. Jag tycker den kriminella världen på sätt och vis är ärligare. Vi står åtminstone för vad vi gör. Svenssons är dom största jävla hycklarna, det finns bra folk där också givetvis.

Men att bli så dömd av dem hela tiden blir så jobbigt.”

Chubbe fick uppskattande mail till DIKKO-redaktionen. Det han tyckte var roligast att få var det från en 74-årig man som skrev och hoppades att han skulle få hjälp att göra sin ADHD-utredning snart. Det kom i samband med att hans mamma sms:at hur stolt hon var över det han skrev och han solade sig, med all rätt, i glansen. Familjen var det som var allra viktigast för Chubbe, och mellan textförslag, korrekturläsningar och bollandet av idéer och sätt att skriva skickade han bilder på sin familj, och då framförallt på sina syskonbarn.

Chubbes texter har delats i sociala medier av flera av de största organisationerna som handlar om missbruk och psykisk ohälsa, journalister, föreläsare, behandlingshemsföreståndare, politiker och många andra.

Tidigt på morgonen den 15 juni 2022 hittades han död endast 38 år gammal. Det är en stor förlust för oss som medmänniskor, som läsare, och för alla som helt enkelt tyckte om ett gott skratt och en bra historia.

Det är en stor sorg att vi förlorat dig Chubbe, men vi kommer inte låta den sorgen förta glädjen över att vi har fått lära känna dig. Vi kommer ta anekdoter ur den textskatt du lämnat i våra händer att förvalta och publicera som en artikelserie. För du ville berätta, och du var bra på det. Du ville göra skillnad, och det kan du fortsätta göra, trots det tragiska som har hänt.

Nu har jag kommit så långt att jag ska börja beskriva, berätta en verklighets historia som jag till och med inte tror på själv ibland. Det finns familjemedlemmar som tvivlar trots alla bevis. Det kommer inte finnas några lögner, om det är något där jag spekulerar så kommer jag vara tydlig med detta. Detta är inte bara en hemsk historia just för att Tobias (Tjubbe, Stavas vist lite olika av hans vänner inget ord vi i familjen använder/använde) det är även en historia som är så fel, som inte får förekomma i det Svenska rättssystemet. Jag har sedan Tobias hittades död förstått att vi inte är ensamma i detta totalt havererade samhälle där vår medmänsklighet, själ totalt bytts ut mot Pengar. Det enda som betyder något är pengar allt vi gör gör vi bara för pengar. Allt kan köpas för pengar. Alla kan köpas för pengar.

Första mötet med Polismyndigheten (Region Öst)

Min telefon ringer någon gång runt middagen och det är då min bror Mikael som berättar att Tobias sedan 20år kompis Henrik L har ringt och berättat för honom att Tobias är död. Jag som då alltid är källkritisk reagerar ju genom att ställa frågan hur vet han det? (det borde väl vara polisen som kommer med dödsbud). Mim mamma ringer gråtandes jag kan ju så klart inte gråta eller ha några känslor för vad vet vi egentligen? Jag ringer min bror igen försöker få mer svar, jag kommer inte ihåg riktigt här men Henrik är visste sedan söndagen bilande ner till Tunisien. Min mamma och min syster Josefin dyker upp. Min mamma är så klart jätte ledsen då hon kanske förstår att det kan vara sant mer än vad jag förstår. Jag hade inte så vidare bra kontakt med min lillebror sedan ett par år av olika anledningar. Vi vet att han varit hos en vän i Uddevalla så jag börjar ringa sjukhus blir kopplad till någon där på akuten som för övrigt är väldigt behjälpliga men de har inte någon skakad Tobias där. Min mamma ringer polisen och där tänker man ju när man ringer 114114 att det går väl inte få kontakt. Men när de slagit på hans uppgifter så får hon meddelandet att Polisen är på väg till henne. En polisbil är på väg till min pappa. Eftersom min mamma då är hos mig så får de våran adress. Det är ju runt här som man ändå börjar fatta att det ofattbara har hänt. Jag kan ändå hålla mig ganska så lugn trots att jag vet vad de ska säga. Det är ju inte så att de kommer för att berätta något annat än just det. Efter någon halvtimma så dyker en civil polisbil upp med 2 yngre killar som har pistolen vid sina lår skyddsväst upptill. Vi sätter oss ner i mitt uterum och de börjar då med att berätta att Tobias är död. Jag är ändå ganska så lugn. Jag vet vad det beror på, det är så klart att jag min hjärna har inte accepterat det. De berättar även att det finns saker som tyder på att han inte har orsakat det själv. De har inte så väldigt mycket mer information då detta har hänt i polis region väst. Eftersom vår region är polis region öst så samarbetar de inte så vidare mycket. De här 2 killarna ganska så unga är oerhört bra på sitt jobb de stannar länge pratar berättar att han har hittats död på marken klockan 0600 vid ett hyreshus i Uddevalla. Man kan ändå märka att det är så att de på något sätt kan förstå att detta är något mer än det som de som dödat honom vill att det ska vara alltså en död pundare, död i en gränd i ett ghetto. Poliserna är kvar länge frågar om de kan göra något mer för oss väldigt trevliga och jag hoppas att jag en dag stöter på dem och kan tacka för deras bemötande. När de åkt så har jag ju bara en massa frågor i mitt huvud, jag kan inte här gråta vara arg eller något utan jag har inte accepterat det på länga vägar. Så jag bestämmer mig jag måste åka dit. Jag måste se var min lillebror Tobias hittats död. Min mamma och syster vill ju då följa med så vi bestämmer oss för att åka i morgon.

Resan mot Uddevalla 2022-06-16

Jag åker till Aneby möter upp min mamma och mina 2 systrar som har bestämt sig för att följa med. Jag kan säga att vid den här punkten så fanns det i mitt huvud att det faktiskt kunde vara så att Tobias hade gjort detta mot sig själv. Vi kör från Aneby vi åker i min syster Josefins bil det är min mamma, Josefin, Louise och jag Mattias. Vi åker mot Uddevalla utan att egentligen veta vart vi ska men vi tänker att vi fixar det på vägen. Min mamma vill att vi ska ta vägen förbi hemmet som Tobias flydde från några dagar tidigare (med det jag vet idag så hade jag aldrig åkt dit). Så resan går mot Borås, vi kollar runt på nätet och hittar då hemmet som min mamma vet att han bodde på. Jag kan förövrigt berätta att Tobias var väldigt bestämd med att vi inte fick hälsa på honom där. Det är ju ändå lite konstigt att när han är där 5 månader så får vi inte åka dit. Jag förstår precis varför nu. Vi hittar då detta hemmet som heter Icuro sjövik ser jätte fint ut på bilderna. Vi får fram en adress så vi ställer vår gps på denna. Vi börjar även med att försöka få tag i Tobias ”bror” Henrik hans bästa vän. Först så går det fram signaler men sedan är det röstbrevlåda direkt. Vi försöker messa det enda vi vill vet är vad är det för adress dit där Tobias hade fått bo? Vi ringer och ringer men inget svar. Inte på sms eller något annat. Där börjar man ändå fundera men han kanske ringer sen.

Lvm Hemmet (Icuro Sjövik)

Vi kommer fram mitt i maten till detta hemmet vi parkerar går ut. Det är intagna som går runt där ca 20st verkar inte vara någon ordning alls (jag har varit på liknande hem och det här är mer som en fritidsgård). Vi går ut och går väl mer eller mindre bara rakt in där och då kommer det fram en person som han presenterar sig som Tobias mentor (jag kommer inte ihåg namnet). Han verkar veta förstå vilka vi är (det är nog inte så många besökare där) och han kör bort ett par intagna från ett bord så vi ska kunna tala ostört. Vi presenterar oss för Tobias mentor som redan vet vad som har hänt (hur vet jag inte för polisen har inte då varit i kontakt med dem). Vi sätter oss ner vid ett bord med denna mentorn, han berättar ganska så fort att han vet hur vi känner oss för han hade en son som dött i en bilolycka 2019. Vi börjar fråga mentorn om Tobias om att han har flytt mitt i natten 2022-06-11–2022-06-12. Mentorn berättar då att då Tobias hade gjort klart den delen som han var dömd till av domstol så kan de inte tvinga honom kvar. Han har inte heller eftersökt honom av just denna anledning. Han har inte kontaktat anhöriga om detta då han återigen säger att de inte kan tvinga någon att stanna kvar. Då frågar jag honom mer för att få ett förtydligande så man kan bara gå då när tiden är slut? Han svar blir då ja man får gå när man vill men man måste lämna in en ansökan. Där blir man ju lite snurrig han ser mina förvirrade ögon och lägger till Ja alltså man får gå när man vill men man lämnar in en ansökan för att slippa tjafsa med ”oss”. Vilka nu oss är kan man ju undra. Man får gå men man ska ansöka om det. Jag får en känsla av att något är fel och det tror jag alla som läser detta förstår. Jag frågar mentorn om Tobias mående hans ord är att ”Tobias var helt frisk och befriad från droger, han var redo att lämna kriminaliteten bakom sig” alltså han hade inte gjort detta mot sig själv. Sen så har mentorn då en teori om vad som har dödat honom som är: Tobias var på väg bort från kriminaliteten men då han hade skulder på 70 000kr plus ränta som stiger för varje dag så skulle han inte inom en snar framtid kunna betala detta så därför så blev han mördad. Mentorn säger att eftersom de inte kan få sina pengar så dödas Tobias för att skicka en signal för övriga så de inte ska få samma tankar. Mentorn menar att Tobias har mördats för signal värdet. Jag frågar rakt ut om det kan vara så att det finns någon där på hemmet som kan ha något otalt med Tobias. Mentorn säger rakt ut utan att tänka att det är helt otänkbart (som att alla intagna är snälla, som att vårdare vet allt). Min mamma har på vägen till Borås försökt få kontakt med förundersökningsledaren som ringer upp när jag sitter och pratar med Tobias mentor. Min mamma pratar med honom, han är väldigt otrevlig arg över att vi är där, vi hade även tänkt ta med Tobias kläder och vad han nu kan ha kvar där efter att ha flytt mitt i natten. Polisman Anders Jonasson säger att vi inte får ta med oss något. Han pratar även med Mentorn och säger att vi inte får ta med något då de kanske senare ska kolla på dem (Polisen har inte varit där än och heller inte tittat på något). Vi frågar även om vi kan komma och möta honom alltså förundersökningsledaren Anders gällande mordet på vår son och bror. Anders säger att han inte kan se någon mening med att träffa oss. Innan vi åker så vill Tobias mentor ha mitt telefonnummer, jag ger honom ju så klart detta och han ska ringa en signal sen så jag får hans telefonnummer. Han ringde aldrig.

Fortsatta resan mot Uddevalla

Vi åker vidare utan att ha fått med oss något och bara mer konfunderade. Jag som ändå trodde att det kunde finnas en chans att han helt enkelt gjort detta mot sig själv börjar allt mer tvivla på detta. Vi fortsätter ringa Henrik, vi letar upp hans fru ringer det går fram signaler men sen händer samma sak där telefonsvarare direkt . Vi letar med hjälp av bilder i bohuslänningen upp vad gatan heter och det är Jarlsgatan 10 och hos en Martin Nilson som Tobias har bott. Ingen av oss har hört talas om någon Martin Nilsson tidigare men vi kör till den gatan. Området är vad många skulle kalla just ”Ghetto” även om det är elakt så måste jag använda den beskrivningen för att ni ska förstå vad jag menar. Vi går ut där tittar runt oss ser på nyhetsbilden att det stämmer. Detta är ett område där ingen vittnar där ingen går ut efter mörkrets infall. Det ligger skräp runt huset i form av resväskor filtar och annat som inte skulle få ligga där om det inte just hade varit så att ingen bryr sig om detta området. I en ett fönster så ställer sig en person och tar kort/filmar oss, ut från ett fönster så finns det en övervakningskamera monterad vilket jag aldrig tidigare har sett i ett lägenhets område. En kamera monterad på en planka från en lägenhet alltså en hyresgäst. Mina systrar och min mamma pratar med några som då hört vad som hänt. Jag går runt för att försöka förstå huset är 2 våningar högt. Ingen balkong utan bara ett fönster möjligtvis en fransk balkong. Jag jämför bilden från tidningen och kan se att det är där vid en källartrappa där min lillebror låg död i flera timmar. Där de har släppt honom rakt ner med huvudet före och som förundersökningsledaren Fredrik Brax senare beskriver med hel jävla cocktail i kroppen. Det är inte konstigt om allt börjar kännas snurrigt. Varför en fly om man ändå ska ta sitt liv? Varför fly till Uddevalla för att göra det på en höjd som man lätt överlever om man inte just faller rakt ner i asfaleten utan att ta emot. Att ta sitt liv på detta sättet är omöjligt vilket en rättläkare senare vittnade om till oss. Han berättade att Tobias var inte vaken, Tobias kände inte något (Jag är glad att jag var där på Rättsmedicinalverket i Göteborg och pratade med en rättsläkare där även om bilden när jag såg Tobias ligga där aldrig kommer försvinna från min näthinna)

Hemresan mot Aneby

Vi åker hemåt fortfarande inte svar från Tobias ”broder” Henrik. Efter ett par timmar så närmar vi oss Aneby och då smsar Henriks fru, Josefin om jag inte minns helt fel men vi får någon kontakt så det har i varje fall gått fram till Henik att jag söker honom. Min bror Mikael ringer och han har fått kontakt med Martin vars lägenhet där Tobias spenderade sina sista timmar. Jag får ett nummer som jag ska messa det ska vara Martins fru men då jag känner efter alla frågetecken så måste jag sitta ensam ostört för detta samtalet så jag väntar med detta tills vi är i Aneby. Jag går till min bil kör in på en bakgata i Aneby där jag kan få stå ifred. Jag messar numret och efter någon minut så ringer då denna Martin upp mig.

Samtal med Martin Nilsson

Innan jag ens sagt mitt namn förklarat vad jag vill så börjar Martin med ”100procent att han har hoppat”. Han upprepar det flera gånger jag försöker sakta in honom så jag ska kunna få svar på mina frågor. Jag ber Martin att berätta om kvällen tiden innan han lämnar Tobias ensam. Han berättar att efter Tobias pratat i telefonen den kvällen med sin mamma och någon av hans systrar så ska Tobias ha blivit galen. De ska då ha bråkat, Tobias ska ha tagit stryptag om Martin. Jag säger då så så ni var ovänner då när du gick? Martin är då snabb med att säga att de blivit sams och var vänner. Han säger att han lämnat Tobias där vid 00.00 och anledningen till att han inte kan stanna hos Tobias som enligt Martin mår väldigt dåligt är att han är 5procent från skilsmässa. Han upprepar vid flera tillfällen att ”100procent hoppat”. Jag frågar om höjden som bara är 2 våningar . Martin försöker kontra med att det är 2.5 vån högt. Jag frågar då hur vet du att Tobias hoppat? Du lämnade ju honom 00.00 och då levde han ju? Martins svar på min fråga hur han vet att Tobias hoppat blir då ”jag hörde låskolven gå in i låset när jag lämnade lägenheten”. Han säger sedan att det inte finns några brytmärken på dörren. Jag frågar då hur kan du veta att Tobias inte har släppt in någon? Hur kan du vet att inte någon hade tillgång till en nyckel? Hur vet Martin att det inte finns någon som kan öppna ett lås utan att bryta upp det? Martin blir här tyst och tänker. Svaret från Martin blir nu ”95procent att han har hoppat”. Jag frågar om en ev skuld som jag hört av hans mentor att han skulle ha till någon. Martin är då väldigt väldigt snabb med att säga att det är en Phille i sthlm. Ok men han hade ju hoppat? Martin säger fort ”95procent att han hoppat”. Han pratar om att han fått åka till polisen 2ggr först för att genomföra ett förhör ,den andra för att lämna Tobias nycklar. Han hade ju hoppat? Jag frågar Martin varför inte Henrik vill prata med mig? Jag frågar varför Henrik inte svarar och jag får då till svar ”Har du inte fått Henriks nya telefonnummer?. Jag frågar då hans nya nummer? Han ringde dagen innan och berättade för min storebror att Tobias är död från hans ”gamla” nummer. Så hur skulle jag då ha fått Henriks nya telefonnummer? Martin frågar om de är välkomna på Tobias begravning? Varför skulle de inte vara välkomna han hade ju hoppat? Ska vi hata alla hans vänner för att han hoppade? Ja för en logisk människa som jag så kan man nog inte bli mer förvirrad. Martin lovar att han ska skicka Henriks nya telefonnummer. I slutet av samtalet så hälsar Martin från Valle och Henrik att vi inte behöver vara oroliga för vår del (med det som hänt sedan Tobias hittades död där anhöriga faktiskt blir mördade så kanske det var så att Tobias offrade sitt liv för att inte någon i hans familj skulle bli mördad). Jag får dock inte Henriks nya telefonnummer för han vill inte prata med mig. Jag får en Mailadress som jag senare använder för att kontakta Henrik.

Ett av mina 500 återfall

Jag har två huvuddroger, den jag brukar mest är hasch. Den andra är kokain som jag tar ett par gånger i månaden. Jag har använt dem i ungefär 20 år och är 37 år gammal. På vardagarna röker jag hasch och på helgerna tar jag kokain. Det brukar bli ungefär varannan helg jag tar koks, och när jag har kört ett race så brukar jag inte vilja se skiten mer, och då lovar jag mej själv att aldrig ta mer. Men när det har gått nån vecka eller två så kommer suget, det är helg, och jag börjar bli rastlös. Jag trött på att röka hasch dagarna i ända. Men jag gör det för att dämpa den rastlöshet som jag har levt med så länge jag kan minnas, så efter en eller två veckors rökande är jag trött på det och tänker att en gång till kan ju inte skada.

Det kanske verkar konstigt, så nu ska jag berätta hur det går till när jag trillar dit igen och påbörjar ett tre dagars race. Det är kul i ungefär 6-7 timmar som följs av 72 timmar av ångest och självförakt. Det är inget jag önskar min värsta fiende, det har sett likadant ut i 20 år, det börjar bara på lite olika sätt. Mitt senaste återfall började på skärtorsdagen.

Jag hade varit med om en väldigt omskakande, potentiellt jävligt våldsam, grej under dagen. som tur var slutade lyckligt, så adrenalinet var på topp. Jag var fortfarande stressad över faran, men glad och lättad över att det hade gått så bra som det gjorde. Jag tyckte att jag behövde en lina och en öl. Sagt och gjort så gick jag in på en restaurang, beställde en öl och satte mej vid ett bord och tog några klunkar och kollade mej omkring om jag kunde gå in på toaletten och dra mitt koks i lugn och ro utan att väcka uppmärksamhet. Allt var lugnt så jag gick in och la upp ett par lagom stora linor med hjälp av mitt bankkort. Jag rullade ihop en sedel och sög i mej dom efter varandra.

Sen stoppade jag ner kort, sedel och

påsen med kokset i fickan. Efter det satte jag på kranen för att tvätta händerna, jag tänker att jag ska ha rena händer nu när det är Corona, viktigt att tänka på när man håller på att knarka ihjäl sej.

Jag sköljer av händerna med tvål och vatten, jag känner det efterlängtande kända välbehaget som sprider sej i kroppen och tittar mej i spegeln. Jag ser mej själv i ögonen och undrar på hur länge skiten ska hålla på den här gången.

Jag har redan tappat kontrollen. Men jag försöker tränga undan dom känslorna och njuta av det sköna ruset så länge det varar. Jag försöker intala mej själv att jag inte dra i mig så mycket kokain, för att jag ska kunna somna nån gång på natten med hjälp av sömntabletter. Om jag kan hitta nån som har det.

Jag går ut från toaletten, fortsätter dricka min öl och beställer ett par till som jag häller i mig innan jag lämnar restaurangen. Jag går förbi systembolaget för att köpa ett gäng öl, pulsen slår hårt av kokset samtidigt som alkoholen hjälper till att hålla pulsen nere på mej. Det är en balansgång mellan uppåt och neråt och jag gör allt jag kan för att hålla mig kvar i mitten. Jag går hem till lägenheten, sätter mej, tar det lugnt och lyssnar på musik. Jag vill vara själv den här torsdagen efter allt som hänt under veckan, annars är jag med vänner jämnt, just ikväll vill jag vara själv. Jag fortsätter dra linor, dricka öl och lyssna på musik, ringer nån vän som jag sitter och babblar nån timme. Timmarna går och morgonen börjar närma sej. Klockan har blivit 5, jag undrar som vanligt vart kvällen tog vägen. Jag vill sova men känner att det är omöjligt efter allt kokain jag har dragit i mej, jag lyckades inte få tag på nåt att sova på. Dekadansen har bara börjat och kommer plåga mej i 48 timmar till.

Klockan tickar, nu är det bara fortsätta dra mer kokain och dricka mer.

Ölen börjar ta slut, klockan är vid

8-9- tiden på morgonen, och jag behöver ändå köpa mer cigg för dom är snart slut. När dom grejerna, eller mitt koks tar slut börjar allt närma sej en katastrof, om jag inte får tag på nytt vill säga. Har jag väl börjat fungerar jag inte utan. Då kan jag bara lägga mej ner på soffan, orkar inte göra nånting den dagen och känner bara en jobbig ångest eftersom serotoninet (belöningsämnena) är helt urmjölkat. Jag måste alltså handla mer öl och cigaretter. Jag inte ätit på ett dygn utan endast gett min kropp gift i form av alkohol, kokain och nikotin. Jag måste försöka orka med denna dagen och framkalla energi som jag inte har. Jag äter inte, jag kan inte, så det blir ännu svårare att få ens 10 procent av den känslan jag fick när jag drog första linan 15 timmar tidigare.

Mitt beroende och min reptilhjärna säger till mej att fortsätta nu, för det blir för jobbigt att ligga på soffan med ångest hela dagen. Jag går mot systemet och hoppas på att inte möta nån jag känner på vägen dit. Jag

är torr i munnen och har gått från en social trevlig kille 15 timmar innan, till ett vandrande lik som bara har en sak i tankarna. Jag måste köpa öl så jag bokstavligt talat överlever dagen. När jag kommer fram till systemet är det stängt, för jag, mitt pucko, har i dimman givetvis glömt bort att det är långfredag. Jag går direkt till krogen där allt började dagen innan. Jag beställer in en öl, och en shot. Nu har det gått för lång tid, så nu måste jag ha något starkt som biter så jag känner av alkoholen.

För er som aldrig varit i det här tillståndet, kan jag säga att i det här läget kan jag dricka i princip hur mycket som helst utan att bli full. Jag är ingen expert på hur kroppen fungerar, men det är svårt att bli full när jag tagit kokain och inte har sovit eller ätit nåt. Jag har dragit i mej flera gram koka vid det här laget, som också slutat fungera som det ska på grund av sömnbrist och näringsbrist, precis som med alkoholen.

Jag sitter kvar ett par timmar och fortsätter dricka spelar lite Jack Vegas emellanåt för att minska rastlösheten och ångesten. Jag tänker för mej själv att jag i alla fall aldrig blivit beroende av spel. Det är konstigt tänker jag, för trots att jag är en människa som lider av flera beroenden och dessutom gillar att spela, har jag alltid lyckats kontrollera just spelandet.

Efter ett spelandet går jag hem igen. Jag skaffar smuggelöl och köper cigg på vägen så jag slipper gå ut mer den dagen. Jag är helt dränerad på energi, så jag försöker äta en banan jag köpte på Coop, men håller på att spy upp den. Jag fortsätter dricka öl och röka cigg hemma för att komma i balans igen samtidigt som jag lyssnar på musik. Kvällen innan spelade jag sönder varenda låt jag tyckte var bra, så jag orkar knappt lyssna på skiten mer. Jag skulle vilja ha nån att prata med men orkar egentligen inte. Under tiden som jag börjar må sämre och sämre börjar jag undra om jag kommer att kunna sova i natt. Jag hoppas jag kommer kunna sova tänker jag, men det är finns en stor risk att det inte kommer att gå. Jag dricker så mycket öl jag orkar för att försöka bli tillräckligt full för att somna.

Jag slutar dra koks så det inte ska

rubba min sömn.

Vid 22-tiden på kvällen somnar jag av alkoholen till slut. Fan, tänker jag strax innan jag somnar, fan, bara jag är någorlunda återställd imorgon när det är påskafton för då ska jag ju till syrran. Jag ska träffa några av mina älskade syskonbarn. Jag älskar dem så mycket. Jag har inga egna barn, vilket ni som läser detta nog förstår är tur, med tanke på hur jag lever.

Jag vaknar med ett ryck mitt i natten, kollar på klockan och ser att hon är 02.30 och jag är klarvaken.

Alkoholen har gått ur kroppen i den dos som behövs för att jag ska sova, men resterna av kokainet ligger kvar i blodet och gör omöjligt att somna om. Där ligger jag mitt i natten, i kemisk obalans, ensam med mina egna tankar. Jag har telefonen i sängen för att fördriva tiden och timmarna går. Varje gång jag går upp på toaletten och ser mej själv i spegeln så känner jag bara ångest och självförakt. Varför gör jag det här mot mej själv? Vid lunch ska jag vara hos syrran och försöka hålla skenet uppe inför hela familjen.

Innan lunch hämtar en släkting upp mig. Jag börjar bli hungrig som fan nu, men den riktiga aptiten som jag får ungefär tre dagar efter första linan har inte kickat igång ännu.

Min mage är tom och skriker ändå

efter mat, och idag ska vi äta påskmiddag lagad av syrran och morsan. De gör den godaste maten jag vet, så jag längtar efter det i alla fall. Mötet med familjen i detta tillståndet får jag förbereda mej noggrant för, vill inte bete mej konstigt på nåt sätt, utan vill verka som vanligt även om dom givetvis vet vad jag håller på med. Men jag vill ändå inte köra upp det i ansiktet på dem. Dessutom vet de att jag väntar på samtal från soc om behandlingen jag har sökt, så ingen tjatar på mej. Men har ändå ångest för att jag har lyckats dra igång ett kokain-race precis innan påsk, trots jag lovade morsan att försöka ta det lugnt åtminstone påskhelgen. Det gick ju lika bra som vanligt, tänker jag för mej själv.

Vi kommer hem till syrran. Jag har duschat och fixat frillan och solat solarium innan för att se fräsch ut, men känner mej ändå sliten. När jag ringer på dörren och hör hur hunden börjar skälla, och barnen som skriker mitt namn av glädje när de ser mig blir jag alldeles varm. Det är så jävla kul att se de små liven.

Men jag skäms, för att jag inte är en stabil morbror som kommer dit. Det är en trasig pundare de möter.

Jag försöker göra det bästa av situationen och leker med barnen och känner att ångesten släppa en aning.

Min syster som känner igen skicket jag befinner mig i ger mej ett glas vin. Jag dricker lite men känner bara en avsmak för alkohol efter senaste dygnens alkoholintag, men dricker ändå lite för att hålla nerverna i schack. Efter en stund äter vi middag tillsammans och jag vräker i mej maten och får matkoma direkt.

Jag vill bara hem orkar inte barnens gap och skrik längre, trots jag älskar dom. Irritationen blandas med dåligt samvete och jag säger att jag är trött och förklarar för min syster och mamma att jag har varit på grejerna igen och orkar inte va social längre, så jag sticker hem.

Vänner ringer och frågar om jag vill

komma och fira påsk med dom, och trots att jag inte har någon lust alls går jag till en vän och sitter där några timmar innan jag inser att jag måste hem och sova.

Jag vaknar upp på söndagen och känner att jag börjar bli mänsklig igen.

Jag lovar mig själv att aldrig mer

göra så här mot mig själv och de människor jag älskar. Men eftersom jag gjort så här ungefär 2 gånger i månaden i ungefär 20 år så inser jag att det här är någonstans runt femhundrade gången jag kommer att bryta det löftet. Min vilja betyder ingenting efter jag dragit första linan kokain. Min enda förhoppning om att räddas ur det hör är att få behandling. Annars kommer jag att dö i förtid, drabbas av en stroke, eller något annat i sviterna av mitt missbruk. Det som började för så många år sedan som ett oskyldigt festknarkande.

Detta är skrivet av min mördade lillebror Tobias Johansson och jag kan inte beskriva med ord hur stolt jag är över honom.

Att Dikko.nu ville lyssna på honom, gav honom chansen att föreviga sina ord. Helt ärligt så finns det inte något sätt för mig att tacka dem nog. Jag vill bara ställa dem där längst upp, visa för denna tragiska media värld att Dikko.nu är bättre än alla andra.