En av Tobias ”bröder” mailade mig för några månader sedan han refererad då till denna texten som Tobias har skrivit. Det han ville förmedla med detta var att jag skulle förstå att ”den Tobias” som vi kände var borta. Att han inte fanns kvar där inne. Ja för mig säger det något helt annat nämligen om man har denna insikten så är man så mycket mer än ”pundare, Kriminell”. Sen så tycker jag att man ska tänka på alla kan bli kriminella, alkoholister, knarkare… om man utsätts för tillräckligt mycket skit, det kan vara bra att tänka på när vi använder just ord som självsanering. Det man också kan tänka på som jag skrivit tidigare är ”När blir man just kriminell” hur mycket behövs det för att hamna i det facket? Är det när man kör för fort? Olovligkörning? rattfylla? Ringa narkotikabrott? Narkotikabrott? När man väl placerats i denna gruppen hur tar man sig ut? Hur många år? Vad ska man göra? Vad kan man göra? Om vi som inte tillhör den gruppen inte släpper in dem i vår grupp hur ska vi då någonsin kunna få dem tillbaka? Här är texten som Linda på dikko har skickat till mig som Tobias har skrivit.

Ett av mina 500 återfall skrivet av Tobias Johansson

Jag har två huvuddroger, den jag brukar mest är hasch. Den andra är kokain som jag tar ett par gånger i månaden. Jag har använt dem i ungefär 20 år och är 37 år gammal. På vardagarna röker jag hasch och på helgerna tar jag kokain. Det brukar bli ungefär varannan helg jag tar koks, och när jag har kört ett race så brukar jag inte vilja se skiten mer, och då lovar jag mej själv att aldrig ta mer. Men när det har gått nån vecka eller två så kommer suget, det är helg, och jag börjar bli rastlös. Jag trött på att röka hasch dagarna i ända. Men jag gör det för att dämpa den rastlöshet som jag har levt med så länge jag kan minnas, så efter en eller två veckors rökande är jag trött på det och tänker att en gång till kan ju inte skada.

Det kanske verkar konstigt, så nu ska jag berätta hur det går till när jag trillar dit igen och påbörjar ett tre dagars race. Det är kul i ungefär 6-7 timmar som följs av 72 timmar av ångest och självförakt. Det är inget jag önskar min värsta fiende, det har sett likadant ut i 20 år, det börjar bara på lite olika sätt. Mitt senaste återfall började på skärtorsdagen.

Jag hade varit med om en väldigt omskakande, potentiellt jävligt våldsam, grej under dagen. som tur var slutade lyckligt, så adrenalinet var på topp. Jag var fortfarande stressad över faran, men glad och lättad över att det hade gått så bra som det gjorde. Jag tyckte att jag behövde en lina och en öl. Sagt och gjort så gick jag in på en restaurang, beställde en öl och satte mej vid ett bord och tog några klunkar och kollade mej omkring om jag kunde gå in på toaletten och dra mitt koks i lugn och ro utan att väcka uppmärksamhet. Allt var lugnt så jag gick in och la upp ett par lagom stora linor med hjälp av mitt bankkort. Jag rullade ihop en sedel och sög i mej dom efter varandra.

Sen stoppade jag ner kort, sedel och

påsen med kokset i fickan. Efter det satte jag på kranen för att tvätta händerna, jag tänker att jag ska ha rena händer nu när det är Corona, viktigt att tänka på när man håller på att knarka ihjäl sej.

Jag sköljer av händerna med tvål och vatten, jag känner det efterlängtande kända välbehaget som sprider sej i kroppen och tittar mej i spegeln. Jag ser mej själv i ögonen och undrar på hur länge skiten ska hålla på den här gången.

Jag har redan tappat kontrollen. Men jag försöker tränga undan dom känslorna och njuta av det sköna ruset så länge det varar. Jag försöker intala mej själv att jag inte dra i mig så mycket kokain, för att jag ska kunna somna nån gång på natten med hjälp av sömntabletter. Om jag kan hitta nån som har det.

Jag går ut från toaletten, fortsätter dricka min öl och beställer ett par till som jag häller i mig innan jag lämnar restaurangen. Jag går förbi systembolaget för att köpa ett gäng öl, pulsen slår hårt av kokset samtidigt som alkoholen hjälper till att hålla pulsen nere på mej. Det är en balansgång mellan uppåt och neråt och jag gör allt jag kan för att hålla mig kvar i mitten. Jag går hem till lägenheten, sätter mej, tar det lugnt och lyssnar på musik. Jag vill vara själv den här torsdagen efter allt som hänt under veckan, annars är jag med vänner jämnt, just ikväll vill jag vara själv. Jag fortsätter dra linor, dricka öl och lyssna på musik, ringer nån vän som jag sitter och babblar nån timme. Timmarna går och morgonen börjar närma sej. Klockan har blivit 5, jag undrar som vanligt vart kvällen tog vägen. Jag vill sova men känner att det är omöjligt efter allt kokain jag har dragit i mej, jag lyckades inte få tag på nåt att sova på. Dekadansen har bara börjat och kommer plåga mej i 48 timmar till.

Klockan tickar, nu är det bara fortsätta dra mer kokain och dricka mer.

Ölen börjar ta slut, klockan är vid

8-9- tiden på morgonen, och jag behöver ändå köpa mer cigg för dom är snart slut. När dom grejerna, eller mitt koks tar slut börjar allt närma sej en katastrof, om jag inte får tag på nytt vill säga. Har jag väl börjat fungerar jag inte utan. Då kan jag bara lägga mej ner på soffan, orkar inte göra nånting den dagen och känner bara en jobbig ångest eftersom serotoninet (belöningsämnena) är helt urmjölkat. Jag måste alltså handla mer öl och cigaretter. Jag inte ätit på ett dygn utan endast gett min kropp gift i form av alkohol, kokain och nikotin. Jag måste försöka orka med denna dagen och framkalla energi som jag inte har. Jag äter inte, jag kan inte, så det blir ännu svårare att få ens 10 procent av den känslan jag fick när jag drog första linan 15 timmar tidigare.

Mitt beroende och min reptilhjärna säger till mej att fortsätta nu, för det blir för jobbigt att ligga på soffan med ångest hela dagen. Jag går mot systemet och hoppas på att inte möta nån jag känner på vägen dit. Jag

är torr i munnen och har gått från en social trevlig kille 15 timmar innan, till ett vandrande lik som bara har en sak i tankarna. Jag måste köpa öl så jag bokstavligt talat överlever dagen. När jag kommer fram till systemet är det stängt, för jag, mitt pucko, har i dimman givetvis glömt bort att det är långfredag. Jag går direkt till krogen där allt började dagen innan. Jag beställer in en öl, och en shot. Nu har det gått för lång tid, så nu måste jag ha något starkt som biter så jag känner av alkoholen.

För er som aldrig varit i det här tillståndet, kan jag säga att i det här läget kan jag dricka i princip hur mycket som helst utan att bli full. Jag är ingen expert på hur kroppen fungerar, men det är svårt att bli full när jag tagit kokain och inte har sovit eller ätit nåt. Jag har dragit i mej flera gram koka vid det här laget, som också slutat fungera som det ska på grund av sömnbrist och näringsbrist, precis som med alkoholen.

Jag sitter kvar ett par timmar och fortsätter dricka spelar lite Jack Vegas emellanåt för att minska rastlösheten och ångesten. Jag tänker för mej själv att jag i alla fall aldrig blivit beroende av spel. Det är konstigt tänker jag, för trots att jag är en människa som lider av flera beroenden och dessutom gillar att spela, har jag alltid lyckats kontrollera just spelandet.

Efter ett spelandet går jag hem igen. Jag skaffar smuggelöl och köper cigg på vägen så jag slipper gå ut mer den dagen. Jag är helt dränerad på energi, så jag försöker äta en banan jag köpte på Coop, men håller på att spy upp den. Jag fortsätter dricka öl och röka cigg hemma för att komma i balans igen samtidigt som jag lyssnar på musik. Kvällen innan spelade jag sönder varenda låt jag tyckte var bra, så jag orkar knappt lyssna på skiten mer. Jag skulle vilja ha nån att prata med men orkar egentligen inte. Under tiden som jag börjar må sämre och sämre börjar jag undra om jag kommer att kunna sova i natt. Jag hoppas jag kommer kunna sova tänker jag, men det är finns en stor risk att det inte kommer att gå. Jag dricker så mycket öl jag orkar för att försöka bli tillräckligt full för att somna.

Jag slutar dra koks så det inte ska

rubba min sömn.

Vid 22-tiden på kvällen somnar jag av alkoholen till slut. Fan, tänker jag strax innan jag somnar, fan, bara jag är någorlunda återställd imorgon när det är påskafton för då ska jag ju till syrran. Jag ska träffa några av mina älskade syskonbarn. Jag älskar dem så mycket. Jag har inga egna barn, vilket ni som läser detta nog förstår är tur, med tanke på hur jag lever.

Jag vaknar med ett ryck mitt i natten, kollar på klockan och ser att hon är 02.30 och jag är klarvaken.

Alkoholen har gått ur kroppen i den dos som behövs för att jag ska sova, men resterna av kokainet ligger kvar i blodet och gör omöjligt att somna om. Där ligger jag mitt i natten, i kemisk obalans, ensam med mina egna tankar. Jag har telefonen i sängen för att fördriva tiden och timmarna går. Varje gång jag går upp på toaletten och ser mej själv i spegeln så känner jag bara ångest och självförakt. Varför gör jag det här mot mej själv? Vid lunch ska jag vara hos syrran och försöka hålla skenet uppe inför hela familjen.

Innan lunch hämtar en släkting upp mig. Jag börjar bli hungrig som fan nu, men den riktiga aptiten som jag får ungefär tre dagar efter första linan har inte kickat igång ännu.

Min mage är tom och skriker ändå

efter mat, och idag ska vi äta påskmiddag lagad av syrran och morsan. De gör den godaste maten jag vet, så jag längtar efter det i alla fall. Mötet med familjen i detta tillståndet får jag förbereda mej noggrant för, vill inte bete mej konstigt på nåt sätt, utan vill verka som vanligt även om dom givetvis vet vad jag håller på med. Men jag vill ändå inte köra upp det i ansiktet på dem. Dessutom vet de att jag väntar på samtal från soc om behandlingen jag har sökt, så ingen tjatar på mej. Men har ändå ångest för att jag har lyckats dra igång ett kokain-race precis innan påsk, trots jag lovade morsan att försöka ta det lugnt åtminstone påskhelgen. Det gick ju lika bra som vanligt, tänker jag för mej själv.

Vi kommer hem till syrran. Jag har duschat och fixat frillan och solat solarium innan för att se fräsch ut, men känner mej ändå sliten. När jag ringer på dörren och hör hur hunden börjar skälla, och barnen som skriker mitt namn av glädje när de ser mig blir jag alldeles varm. Det är så jävla kul att se de små liven.

Men jag skäms, för att jag inte är en stabil morbror som kommer dit. Det är en trasig pundare de möter.

Jag försöker göra det bästa av situationen och leker med barnen och känner att ångesten släppa en aning.

Min syster som känner igen skicket jag befinner mig i ger mej ett glas vin. Jag dricker lite men känner bara en avsmak för alkohol efter senaste dygnens alkoholintag, men dricker ändå lite för att hålla nerverna i schack. Efter en stund äter vi middag tillsammans och jag vräker i mej maten och får matkoma direkt.

Jag vill bara hem orkar inte barnens gap och skrik längre, trots jag älskar dom. Irritationen blandas med dåligt samvete och jag säger att jag är trött och förklarar för min syster och mamma att jag har varit på grejerna igen och orkar inte va social längre, så jag sticker hem.

Vänner ringer och frågar om jag vill

komma och fira påsk med dom, och trots att jag inte har någon lust alls går jag till en vän och sitter där några timmar innan jag inser att jag måste hem och sova.

Jag vaknar upp på söndagen och känner att jag börjar bli mänsklig igen.

Jag lovar mig själv att aldrig mer

göra så här mot mig själv och de människor jag älskar. Men eftersom jag gjort så här ungefär 2 gånger i månaden i ungefär 20 år så inser jag att det här är någonstans runt femhundrade gången jag kommer att bryta det löftet. Min vilja betyder ingenting efter jag dragit första linan kokain. Min enda förhoppning om att räddas ur det hör är att få behandling. Annars kommer jag att dö i förtid, drabbas av en stroke, eller något annat i sviterna av mitt missbruk. Det som började för så många år sedan som ett oskyldigt festknarkande.